Som vanligt finns det mycket klokt i Jennys inlägg. För att upprätthålla en smula jämvikt vill jag nämna mina egna framsteg: Ebba kan sitt och ligg. Ibland. Om hon har en bra dag. Hon är för övrigt 14 månader gammal. Jag håller förresten också på att lära henne gå framför mig ansikte mot ansikte samtidigt som jag backar. Varför vet jag inte riktigt, men Jenny har sagt åt mig att jag ska göra detta. Har något med fot att göra tror jag.
Varför avslöjar jag då hur lite jag tränat med Ebba, det här ska väl vara en blogg om hundträning!? Av tre orsaker: För det första behöver ju inte bloggen bara handla om träning i bemärkelsen inlärning av moment. För det andra är jag inte övertygad om att mest alltid är bäst. För det tredje kände jag att det var dags att avslöja att jag alltid varit sorgligt ointresserad av momentlydnad (men jag är helt klart jätteimponerad av med vilken precision Jenny och hennes kompisar lyckas få hundarna att utföra olika beteenden, och jag glädjer mig åt deras och hundarnas glädje i denna träning).
I och med detta har jag skaffat mig ytterligare tre saker som bör utvecklas utöver de frågeställningar jag tog upp i mitt förra inlägg. Och precis som då hinner jag inte riktigt just nu...
JO, FÖRRESTEN! Nu kom jag på en sak jag kan skriva om som går fort men som ändå möjligen kan intressera någon. Egentligen borde jag allra först reda ut hur jag ser på hunddressyr, vilka grundvärderingar jag har mm, men även det blir jag tvungen att återkomma till. Låt mig i stället återge en passus från mitt och Jennys hunddiskuterande i går kväll. Hon berättade att hon på uppfödarens inrådan börjat försöka fånga upp skallet hos Caki, men att det inte riktigt velat sig, förmodligen på grund av att Caki redan blivit så duktig på att lugnt och metodiskt fokusera på träningen att det blivit besvärligare än det hade behövt vara att få henne att skälla i uppfordran. Jag kunde då inte låta bli att berätta om när jag fick hjälp av den bäste dressör jag haft glädjen att arbeta med, Sven, att få den 1½ år gamla schäfertiken Zizzi att skälla.
- Zizzi skulle bli så kallad MP-hund (militärpolishund), och dessa skulle bland annat skallmarkera i samband med sök i byggnad. Problemt var bara att Zizzi aldrig någonsin gav ett enda ljud ifrån sig bortsett från ett och annat - eller snarare en hel del - missnöjda morranden. Jag hade för länge sedan testat alla verktyg jag hade i min verktygslåda för att få henne att skälla (plus ett par mer eller mindre fantasifullt komponerade alldeles egna metoder) utan att ha lyckats få mycket mer än några sura blänganden ur det lilla gullefjunet. Jag vände mig sålunda till Sven som lugnt förklarade att det stod precis hur man skulle göra i hans bok Din hund. Det var bara att jobba med uppfordran, inga som helst konstigheter. Jag svarade behärskat att det hade jag för h...e försökt med i en vecka men det hade ju för f.. inte gått, förmodligen saknade hunden stämband osv. Sven följde med upp på appellplanen. Med sig hade han en boll som han jobbade med på så vitt jag kunde förstå sedvanligt sätt (visa-göm, visa/locka-göm, backa upp med blick och kroppsspråk, ja ni vet...). Han höll på i flera minuter utan att mycket annat hände än att Zizzi lyfte föraktfullt på ögonbrynen. (Jag dolde tappert min skadeglädje.) Han höll på ytterligare flera minuter. Och sen ännu fler. Efter kanske en kvart utan avbrott glimtade det till i hundens ögon och hon fick sin belöning. Efter ytterlligare en kvart samma sak igen. En halvtimme senare, dvs efter i storleksordnignen en timmes intensiv träning kom det ett minimalt pysande ur strupen på henne. Ytterligare en timme senare kom det - jag trodde knappt det var sant! - ett skall. Jag kommer inte ihåg detaljerna, detta var för femton år sedan, men summan av kardemummman är att efter ytterligare några pass (som gick betydligt snabbare än det första) så skällde hon för full hals utan några som helst problem. Fram med en boll bara så satte hon igång. Hon blev för övrigt sedermera MP-hund på K3 i Karlsborg.
Åter till gårdagskvällen: Jag frågade Jenny hur länge hon jobbat med Caki innan hon började oroa sig för att det nog skulle bli himla svårt detta med skallet. Jag fick inget svar...
/ Per
