För ett tag sen läste jag en del "Bob Bailey-citat" på olika bloggar. Han säger verkligen väldigt många bra saker (även om jag inte tycker håller med om allt), men det var två saker jag fastnade särskilt för.
En sak gällde att det var värre att förstärka ett beteende man inte ville ha än att missa att förstärka det man ville ha. Skönt att höra, det blir lättare att öka kriterierna i hyfsad takt om man inte känner sig så rädd att missa att förstärka rätt beteende att man klickar i "tveksamma" fall som egentligen är mer fel än rätt.
Det andra var just det här med att utmana hunden. Att hunden ofta klarar mer än man tror till en början, men att den på lång sikt aldrig gör det (dvs den lär/vänjer sig vid att "kämpa" visst mycket för en förstärkning).
Stärkt av dessa ord hade jag som plan att verkligen inte mesa med mina kriteriehöjningar. Har tidigare haft en hund som vant sig med alldeles för hög belöningsfrekvens så nu tänkte jag inte göra om samma misstag...
Det var bara det att jag kom på att det inte alls är så lätt! Hur väl man lyckas med att få en hund som klarar låg förstärkningsfrekvens beror ju av mer saker än att man vågar höja kriterierna även om det är en viktig del. För min egen skull har jag försökt fundera ut vad som kan tänkas spela in. Kommentera och utveckla gärna.
1) Bra förstärkningar (nån som hört det förut?)
För uthållighet krävs att hunden vill fortsätta kämpa. Detta motiverar vi den till genom förstärkningar. Dessa måste alltså vara tillräckligt bra för att hunden ska orka/vilja jobba så "hårt" som vi vill. Här har vi förstärkningsfrekvens och kvalité att spela med - dvs ju sämre kvalité på förstärkarna desto högre förstärkningsfrekvens krävs för att hunden ska vilja jobba. Extremt grundläggande men viktigt, det går ju inte att trolla. Misslyckas vi med den här balansen spelar det liksom ingen roll hur duktiga vi är på att inte skämma bort hundarna med för enkla kriterier, vi har för dåliga förutsättningar och hundarna kommer ledsna på att träna med oss när förstärkningsfrekvensen blir för låg.
2) Goda vanor
Sen har vi självklart en viss möjlighet att utifrån grundförutsättningen (hur mycket hunden är beredd att anstränga sig för sin förstärkning) vänja hunden att jobba längre för en viss belöning, men detta måste ske men lite snits för att lyckas bra. Det vanligaste problemet bland oss som klickertränar är väl att vi lyckas åstadkomma det motsatta (som Bob nog syftade på) och vänjer hundarna att förvänta sig mycket utdelning för liten prestation. Tar det då emot lite kanske hunden blir frustrerad och stressad (om den hemskt gärna vill ha sin belöning NU)eller lägger av (om den gillar sin belöning men inte så mycket att den inte lika gärna kan vänta på nästa tillfälle - kommer ju snart ett nytt...).
3) Förståelse för vad som lönar sig och
4) Att vi övat hunden i att hantera den typ av svårighet som den utsätts för i och med vår kriteriehöjning..
En annan faktor som är viktig är naturligtvis att hunden "vet" vad den ska göra om belöningen uteblir eller dröjer. Den måste ha lärt sig ATT den ska jobba vidare för att få sin belöning och även HUR. Osäkerhet på den här punkten kommer att leda till frustration eller uppgivenhet om man höjer kriterierna rejält.
Hur säkra de är på vad de ska göra beror såklart på hur repetitionskloka/felkloka de är, men också en del på hur man lägger upp sin träning. Tränar jag mycket på att växla mellan olika beteenden (framförmapp etc) så kommer jag få en hund som är duktig på att prova ett annat beteende när den den är på fel spår, men kanske svårare att fortsätta kämpa hårdare med (el bli kvar i) samma beteende om belöning uteblir. Shejpar jag mycket trix etc så blir min hund duktig på att modifiera det den just gjorde och prova hårdare (det är i alla fall målet:)), men kanske inte lika duktig på att bli kvar blickstilla i en och samma position. På motsvarande sätt blir en hund som tränat mkt stadga duktig på just det men sämre på andra saker.
Självklart vill vi att hundarna ska kunna växla mellan att bli shejpade till ett aktivt moment och stadga, men när vi nån gång vill ligga på gränsen för vad hunden klarar så är jag helt säker på att den här faktorn spelar in.
Jag är tror tex att en hund som aldrig fått förstärkning för nånting annat än att sitta kvar kommer sitta bra mycket längre utan förstärkning än en annan hund som fått lika mycket förstärkning för beteendet sitta kvar men dessutom fått mycket förstärkning för en massa andra saker. Det blir alltså lättare att snabbt öka tiden på den första hunden än på den andra och att öka tiden med så mkt som 20 sekunder per repetition skulle följaktligen vara ett mindre utmanande kriterium på den första hunden än på den andra.
Det är i och för sig ingen nyhet att ett moment kan påverka inlärningen av ett annat, men vad jag vill trycka på är att svårighetsgraden och således kriteriesättningen för en viss individ sannolikt beror av fler saker än vad man först tänker på. Att "utmana sin hund" kan alltså betyda väldigt olika saker beroende på vilka svårigheter man tar med i ekvationen när man jobbar.
Det är tex väldigt utmanande för hunden om den måste bjuda alla beteenden i framförmappen i rätt ordning innan den hittar det beteende den ska jobba med, även om det aktuella beteendet sedan behöver förstärkas relativt frekvent. Lika utmanande skulle det kunna vara om man gör det väldigt lätt för den att veta exakt vad den ska göra och sedan sträcker tiden väldigt mycket. Skillnaden består i vad hunden lär sig och vilken "typ" av träning den blir duktig på.
Samma tänk gäller förstås störningar som är en annan typ av svårighet, men det är ju ingen nyhet direlkt. Gäller bara att verkligen tänka på det och anpassa sina kriterier - något som jag är jättedålig på... Skärpning på mig!
Till sist..
Det sägs ju ofta att det är bra att lära hunden en massa olika saker för att den lär sig att lära. Jag håller med och vill själv lära min valp en hel del saker. Men igen - jag tror att det lär hunden att bli duktig på att lära, inte på att klara av att gå ett lydnadsprogram. Så... Var sak på sin plats (-olika träning för olika syften), man blir duktig på vad man tränar på....
30 november 2008
01 november 2008
Per börjar bli varm i kläderna
Jag kom att prata med Jenny om en sak i går som jag gärna vill skriva om här. Det handlar om detta att man vill göra allt perfekt i hundträningen, att man läser och läser och går kurs efter kurs, och att med nästa hund, då minsann...
Självfallet uppstår många bra effekter av ha högt ställda mål. För mig själv är det för övrigt helt nödvändigt att ha ett mål att arbeta mot om jag ska få något gjort överhuvudtaget. Men, jag tror att det är oerhört viktigt att göra klart för sig själv vad målet egentligen är. Jag tror att många hunddressyrintresserade har som främsta mål att bli maximalt duktiga hunddressörer. Inte att vinna VM, och definitivt inte att inte göra några misstag. Det är viktigt att göra klart för sig vad man själv strävar efter eftersom de exempel jag räknade upp delvis står i konflikt med varandra. Om man tex har som yttersta mål att inte göra fel så har man det jätteenkelt; det är ju bara att inte skaffa någon hund eller, om man ändå vill ha en hund, att låta bli att träna eller, om man ändå vill träna, att bara träna på saker man känner sig bombsäker på, eller... Med denna inställning kommer man inte att uppnå vare sig målet att bli duktig eller att vinna VM. Liknande resonemang kan föras oavsett vilka mål du jämför, och därför är det alltså viktigt att veta vad man strävar mot.
Jag hävdar att om du vill bli bra på att dressera hundar får du inte vara rädd för att göra fel! Det är helt omöjligt att bli duktig utan att ägna sig åt konkret dressyr, och detta kommer oundvikligen att medföra att du gör massor av misstag (oavsett hur många böcker du läst). Jag påstår att det inte finns något alternativ till att ägna sig åt hundträning om man vill utvecklas maximalt. Därmed inte sagt att man imte kan lära sig massor genom att fundera, läsa, gå kurser, diskutera och så vidare. Tvärtom kan ens utveckling gå betydligt snabbare om man hittar rätt böcker, rätt kurser osv. Men det enda som är NÖDVÄNDIGT är att ägan sig åt praktisk träning.
Slutsats: Låt inte delmålet (tex att vinna VM) bli så viktigt att det verkliga målet (att bli en jättebra dressör) hamnar i skymundan. Låt inte rädslan för att göra fel hämma din hundträning!
/ Per
Självfallet uppstår många bra effekter av ha högt ställda mål. För mig själv är det för övrigt helt nödvändigt att ha ett mål att arbeta mot om jag ska få något gjort överhuvudtaget. Men, jag tror att det är oerhört viktigt att göra klart för sig själv vad målet egentligen är. Jag tror att många hunddressyrintresserade har som främsta mål att bli maximalt duktiga hunddressörer. Inte att vinna VM, och definitivt inte att inte göra några misstag. Det är viktigt att göra klart för sig vad man själv strävar efter eftersom de exempel jag räknade upp delvis står i konflikt med varandra. Om man tex har som yttersta mål att inte göra fel så har man det jätteenkelt; det är ju bara att inte skaffa någon hund eller, om man ändå vill ha en hund, att låta bli att träna eller, om man ändå vill träna, att bara träna på saker man känner sig bombsäker på, eller... Med denna inställning kommer man inte att uppnå vare sig målet att bli duktig eller att vinna VM. Liknande resonemang kan föras oavsett vilka mål du jämför, och därför är det alltså viktigt att veta vad man strävar mot.
Jag hävdar att om du vill bli bra på att dressera hundar får du inte vara rädd för att göra fel! Det är helt omöjligt att bli duktig utan att ägna sig åt konkret dressyr, och detta kommer oundvikligen att medföra att du gör massor av misstag (oavsett hur många böcker du läst). Jag påstår att det inte finns något alternativ till att ägna sig åt hundträning om man vill utvecklas maximalt. Därmed inte sagt att man imte kan lära sig massor genom att fundera, läsa, gå kurser, diskutera och så vidare. Tvärtom kan ens utveckling gå betydligt snabbare om man hittar rätt böcker, rätt kurser osv. Men det enda som är NÖDVÄNDIGT är att ägan sig åt praktisk träning.
Slutsats: Låt inte delmålet (tex att vinna VM) bli så viktigt att det verkliga målet (att bli en jättebra dressör) hamnar i skymundan. Låt inte rädslan för att göra fel hämma din hundträning!
/ Per
31 oktober 2008
Ytterligare ett oavslutat inlägg av Per
Som vanligt finns det mycket klokt i Jennys inlägg. För att upprätthålla en smula jämvikt vill jag nämna mina egna framsteg: Ebba kan sitt och ligg. Ibland. Om hon har en bra dag. Hon är för övrigt 14 månader gammal. Jag håller förresten också på att lära henne gå framför mig ansikte mot ansikte samtidigt som jag backar. Varför vet jag inte riktigt, men Jenny har sagt åt mig att jag ska göra detta. Har något med fot att göra tror jag.
Varför avslöjar jag då hur lite jag tränat med Ebba, det här ska väl vara en blogg om hundträning!? Av tre orsaker: För det första behöver ju inte bloggen bara handla om träning i bemärkelsen inlärning av moment. För det andra är jag inte övertygad om att mest alltid är bäst. För det tredje kände jag att det var dags att avslöja att jag alltid varit sorgligt ointresserad av momentlydnad (men jag är helt klart jätteimponerad av med vilken precision Jenny och hennes kompisar lyckas få hundarna att utföra olika beteenden, och jag glädjer mig åt deras och hundarnas glädje i denna träning).
I och med detta har jag skaffat mig ytterligare tre saker som bör utvecklas utöver de frågeställningar jag tog upp i mitt förra inlägg. Och precis som då hinner jag inte riktigt just nu...
JO, FÖRRESTEN! Nu kom jag på en sak jag kan skriva om som går fort men som ändå möjligen kan intressera någon. Egentligen borde jag allra först reda ut hur jag ser på hunddressyr, vilka grundvärderingar jag har mm, men även det blir jag tvungen att återkomma till. Låt mig i stället återge en passus från mitt och Jennys hunddiskuterande i går kväll. Hon berättade att hon på uppfödarens inrådan börjat försöka fånga upp skallet hos Caki, men att det inte riktigt velat sig, förmodligen på grund av att Caki redan blivit så duktig på att lugnt och metodiskt fokusera på träningen att det blivit besvärligare än det hade behövt vara att få henne att skälla i uppfordran. Jag kunde då inte låta bli att berätta om när jag fick hjälp av den bäste dressör jag haft glädjen att arbeta med, Sven, att få den 1½ år gamla schäfertiken Zizzi att skälla.
- Zizzi skulle bli så kallad MP-hund (militärpolishund), och dessa skulle bland annat skallmarkera i samband med sök i byggnad. Problemt var bara att Zizzi aldrig någonsin gav ett enda ljud ifrån sig bortsett från ett och annat - eller snarare en hel del - missnöjda morranden. Jag hade för länge sedan testat alla verktyg jag hade i min verktygslåda för att få henne att skälla (plus ett par mer eller mindre fantasifullt komponerade alldeles egna metoder) utan att ha lyckats få mycket mer än några sura blänganden ur det lilla gullefjunet. Jag vände mig sålunda till Sven som lugnt förklarade att det stod precis hur man skulle göra i hans bok Din hund. Det var bara att jobba med uppfordran, inga som helst konstigheter. Jag svarade behärskat att det hade jag för h...e försökt med i en vecka men det hade ju för f.. inte gått, förmodligen saknade hunden stämband osv. Sven följde med upp på appellplanen. Med sig hade han en boll som han jobbade med på så vitt jag kunde förstå sedvanligt sätt (visa-göm, visa/locka-göm, backa upp med blick och kroppsspråk, ja ni vet...). Han höll på i flera minuter utan att mycket annat hände än att Zizzi lyfte föraktfullt på ögonbrynen. (Jag dolde tappert min skadeglädje.) Han höll på ytterligare flera minuter. Och sen ännu fler. Efter kanske en kvart utan avbrott glimtade det till i hundens ögon och hon fick sin belöning. Efter ytterlligare en kvart samma sak igen. En halvtimme senare, dvs efter i storleksordnignen en timmes intensiv träning kom det ett minimalt pysande ur strupen på henne. Ytterligare en timme senare kom det - jag trodde knappt det var sant! - ett skall. Jag kommer inte ihåg detaljerna, detta var för femton år sedan, men summan av kardemummman är att efter ytterligare några pass (som gick betydligt snabbare än det första) så skällde hon för full hals utan några som helst problem. Fram med en boll bara så satte hon igång. Hon blev för övrigt sedermera MP-hund på K3 i Karlsborg.
Åter till gårdagskvällen: Jag frågade Jenny hur länge hon jobbat med Caki innan hon började oroa sig för att det nog skulle bli himla svårt detta med skallet. Jag fick inget svar...
/ Per
Varför avslöjar jag då hur lite jag tränat med Ebba, det här ska väl vara en blogg om hundträning!? Av tre orsaker: För det första behöver ju inte bloggen bara handla om träning i bemärkelsen inlärning av moment. För det andra är jag inte övertygad om att mest alltid är bäst. För det tredje kände jag att det var dags att avslöja att jag alltid varit sorgligt ointresserad av momentlydnad (men jag är helt klart jätteimponerad av med vilken precision Jenny och hennes kompisar lyckas få hundarna att utföra olika beteenden, och jag glädjer mig åt deras och hundarnas glädje i denna träning).
I och med detta har jag skaffat mig ytterligare tre saker som bör utvecklas utöver de frågeställningar jag tog upp i mitt förra inlägg. Och precis som då hinner jag inte riktigt just nu...
JO, FÖRRESTEN! Nu kom jag på en sak jag kan skriva om som går fort men som ändå möjligen kan intressera någon. Egentligen borde jag allra först reda ut hur jag ser på hunddressyr, vilka grundvärderingar jag har mm, men även det blir jag tvungen att återkomma till. Låt mig i stället återge en passus från mitt och Jennys hunddiskuterande i går kväll. Hon berättade att hon på uppfödarens inrådan börjat försöka fånga upp skallet hos Caki, men att det inte riktigt velat sig, förmodligen på grund av att Caki redan blivit så duktig på att lugnt och metodiskt fokusera på träningen att det blivit besvärligare än det hade behövt vara att få henne att skälla i uppfordran. Jag kunde då inte låta bli att berätta om när jag fick hjälp av den bäste dressör jag haft glädjen att arbeta med, Sven, att få den 1½ år gamla schäfertiken Zizzi att skälla.
- Zizzi skulle bli så kallad MP-hund (militärpolishund), och dessa skulle bland annat skallmarkera i samband med sök i byggnad. Problemt var bara att Zizzi aldrig någonsin gav ett enda ljud ifrån sig bortsett från ett och annat - eller snarare en hel del - missnöjda morranden. Jag hade för länge sedan testat alla verktyg jag hade i min verktygslåda för att få henne att skälla (plus ett par mer eller mindre fantasifullt komponerade alldeles egna metoder) utan att ha lyckats få mycket mer än några sura blänganden ur det lilla gullefjunet. Jag vände mig sålunda till Sven som lugnt förklarade att det stod precis hur man skulle göra i hans bok Din hund. Det var bara att jobba med uppfordran, inga som helst konstigheter. Jag svarade behärskat att det hade jag för h...e försökt med i en vecka men det hade ju för f.. inte gått, förmodligen saknade hunden stämband osv. Sven följde med upp på appellplanen. Med sig hade han en boll som han jobbade med på så vitt jag kunde förstå sedvanligt sätt (visa-göm, visa/locka-göm, backa upp med blick och kroppsspråk, ja ni vet...). Han höll på i flera minuter utan att mycket annat hände än att Zizzi lyfte föraktfullt på ögonbrynen. (Jag dolde tappert min skadeglädje.) Han höll på ytterligare flera minuter. Och sen ännu fler. Efter kanske en kvart utan avbrott glimtade det till i hundens ögon och hon fick sin belöning. Efter ytterlligare en kvart samma sak igen. En halvtimme senare, dvs efter i storleksordnignen en timmes intensiv träning kom det ett minimalt pysande ur strupen på henne. Ytterligare en timme senare kom det - jag trodde knappt det var sant! - ett skall. Jag kommer inte ihåg detaljerna, detta var för femton år sedan, men summan av kardemummman är att efter ytterligare några pass (som gick betydligt snabbare än det första) så skällde hon för full hals utan några som helst problem. Fram med en boll bara så satte hon igång. Hon blev för övrigt sedermera MP-hund på K3 i Karlsborg.
Åter till gårdagskvällen: Jag frågade Jenny hur länge hon jobbat med Caki innan hon började oroa sig för att det nog skulle bli himla svårt detta med skallet. Jag fick inget svar...
/ Per
30 oktober 2008
Shejping med lilla kakan
Jag och Caki har kommit igång lite mer med shejpingen nu. Hon börjar förstå principerna och blir mer och mer på hugget för varje dag. Det är superroligt, men känns faktiskt lite pirrigt också. Det är ju så mycket som grundläggs nu ifråga om sinnesstämning och träningsattityd.
Jag vill ju så gärna att hon skall få höga förväntningar på träning och tycka att det är det häftigaste som finns. Dels för att jag vill att hon ska tycka att det är roligt, men förstås även för att hon då kommer klara störningar bättre och ha lättare att fortsätta jobba även om belöningen dröjer. Samtidigt vill jag att hon lär sig jobba lugnt och fokuserat utan att stressa även om det blir lite svårare. Alltså är det viktigt att hon i lugn och ro ska kunna lära sig förstå "systemet" (bli repetitionsklok etc), utan att hög förväntan leder till stress och frustration. Inte en helt lätt balansgång! Tips mottages gärna...
Hittills har jag (pga det ovanstående pirret) mest tränat på saker som inneburit att interagera med föremål (vilket ju minskar risken att hon bjuder på fel beteende mm), men nu har jag kommit igång med den riktiga frishejpingen också och hon har fått snurra åt både höger och vänster samt backa.
Processen att lära henne snurra åt båda hållen fick mig att reflektera över en del saker. Eftersom jag vill göra allt för att hon inte skulle börja favorisera att vända sig åt ett håll nu i grundträningen (för att sedan bli jättefrustrerad när jag ville lära in något andra hållet) tänkte jag lära henne snurra åt båda hållen samtidigt. Huvudrörelse åt antingen höger eller vänster var alltså det första kriteriet för belöning. Det gick först jättebra men sedan blev ett håll "favoriserat" och ganska snart snurrade hon ett helt varv åt vänster och provade aldrig att vända sig åt höger.
När jag tänkte på det sen kom jag på att man nog måste se till att ha väldigt individuell kriteriesättning om man vill göra på det här sättet. Man måste hela tiden se till att förstärka båda riktningarna ungefär lika ofta eftersom sannolikheten för att dom väljer just den riktningen ökar vid varje "lyckande". Alltså kanske man måste styra det så att det räcker med en blick åt höger men att det krävs en hel snurr åt höger för att det ska leda till belöning. Jag vet inte, sånt här tränande kanske är överkurs på det här stadiet, men det var en tanke...
Nästa pass fick jag i alla fall snurr åt höger (jag hade då gett upp tanken på att blanda utan körde bara åt ett håll) och dagen därpå kom nästa tankeställare. Jag bestämde mig då för att plocka fram snurr åt vänster för balansens skull. Hon bjöd mycket högersnurrar men jag hittade rörelser åt vänster att förstärka. Det hela slutade med att jag fick en kedja av både högersnurr OCH vänstersnurr!
Jag tycker att det är så otroligt talande för hur träning fungerar. Snacka om att sådant som de gör innan de gör det vi vill förstärka har en tendens att hänga sig kvar. Det här är viktigt att tänka på, särskilt när det gäller durationsmoment där man absolut inte vill få in en massa "skräp" i utförandet.
En följd av detta är tex att jag inte vill shejpa Caki att lägga huvudet i backen när hon ligger. Jag vill istället försöka lära in en haktarget för att sedan kunna göra just den inlärningen väldigt situationsbunden innan jag kan lägga signal och fasa ut targeten. Att sträcka tiden i platsliggningen (vilket jag vill kunna göra tidigt...) är nämligen tillräckligt svårt utan att hon ska få för sig att prova något där. Jag vill att vara väldigt självklart för henne vad som leder till belöning i den situationen.
Svårare blir det när man kommer till det andra stora durationsbeteendet, fotgåendet... Där är det ju så mycket svårare att få det exakt rätt hela tiden och samtidigt kunna sträcka tiden någorlunda raskt. Hur gör man för att inte bli kvar i att belöna efter bara ett par steg utan att det för den skull letar sig in skräpbeteenden som man inte vill ha???
Jag tycker som ni märker att det här är sjukt svårt, men jag ska försöka hålla modet uppe framöver när jag vågar mig på att börja lära henne fot... Ännu så länge försöker jag njuta av att inte ha så mycket träningsmässiga fel att reparera. En situation som nog bara existerar så här när man knappt börjat träna valparna..
Jag vill ju så gärna att hon skall få höga förväntningar på träning och tycka att det är det häftigaste som finns. Dels för att jag vill att hon ska tycka att det är roligt, men förstås även för att hon då kommer klara störningar bättre och ha lättare att fortsätta jobba även om belöningen dröjer. Samtidigt vill jag att hon lär sig jobba lugnt och fokuserat utan att stressa även om det blir lite svårare. Alltså är det viktigt att hon i lugn och ro ska kunna lära sig förstå "systemet" (bli repetitionsklok etc), utan att hög förväntan leder till stress och frustration. Inte en helt lätt balansgång! Tips mottages gärna...
Hittills har jag (pga det ovanstående pirret) mest tränat på saker som inneburit att interagera med föremål (vilket ju minskar risken att hon bjuder på fel beteende mm), men nu har jag kommit igång med den riktiga frishejpingen också och hon har fått snurra åt både höger och vänster samt backa.
Processen att lära henne snurra åt båda hållen fick mig att reflektera över en del saker. Eftersom jag vill göra allt för att hon inte skulle börja favorisera att vända sig åt ett håll nu i grundträningen (för att sedan bli jättefrustrerad när jag ville lära in något andra hållet) tänkte jag lära henne snurra åt båda hållen samtidigt. Huvudrörelse åt antingen höger eller vänster var alltså det första kriteriet för belöning. Det gick först jättebra men sedan blev ett håll "favoriserat" och ganska snart snurrade hon ett helt varv åt vänster och provade aldrig att vända sig åt höger.
När jag tänkte på det sen kom jag på att man nog måste se till att ha väldigt individuell kriteriesättning om man vill göra på det här sättet. Man måste hela tiden se till att förstärka båda riktningarna ungefär lika ofta eftersom sannolikheten för att dom väljer just den riktningen ökar vid varje "lyckande". Alltså kanske man måste styra det så att det räcker med en blick åt höger men att det krävs en hel snurr åt höger för att det ska leda till belöning. Jag vet inte, sånt här tränande kanske är överkurs på det här stadiet, men det var en tanke...
Nästa pass fick jag i alla fall snurr åt höger (jag hade då gett upp tanken på att blanda utan körde bara åt ett håll) och dagen därpå kom nästa tankeställare. Jag bestämde mig då för att plocka fram snurr åt vänster för balansens skull. Hon bjöd mycket högersnurrar men jag hittade rörelser åt vänster att förstärka. Det hela slutade med att jag fick en kedja av både högersnurr OCH vänstersnurr!
Jag tycker att det är så otroligt talande för hur träning fungerar. Snacka om att sådant som de gör innan de gör det vi vill förstärka har en tendens att hänga sig kvar. Det här är viktigt att tänka på, särskilt när det gäller durationsmoment där man absolut inte vill få in en massa "skräp" i utförandet.
En följd av detta är tex att jag inte vill shejpa Caki att lägga huvudet i backen när hon ligger. Jag vill istället försöka lära in en haktarget för att sedan kunna göra just den inlärningen väldigt situationsbunden innan jag kan lägga signal och fasa ut targeten. Att sträcka tiden i platsliggningen (vilket jag vill kunna göra tidigt...) är nämligen tillräckligt svårt utan att hon ska få för sig att prova något där. Jag vill att vara väldigt självklart för henne vad som leder till belöning i den situationen.
Svårare blir det när man kommer till det andra stora durationsbeteendet, fotgåendet... Där är det ju så mycket svårare att få det exakt rätt hela tiden och samtidigt kunna sträcka tiden någorlunda raskt. Hur gör man för att inte bli kvar i att belöna efter bara ett par steg utan att det för den skull letar sig in skräpbeteenden som man inte vill ha???
Jag tycker som ni märker att det här är sjukt svårt, men jag ska försöka hålla modet uppe framöver när jag vågar mig på att börja lära henne fot... Ännu så länge försöker jag njuta av att inte ha så mycket träningsmässiga fel att reparera. En situation som nog bara existerar så här när man knappt börjat träna valparna..
24 oktober 2008
Pers första inlägg
Som den uppmärksamme redan noterat är jag inte världens flitigaste bloggare. Jag håller det för ganska troligt att jag heller aldrig kommer att bli det (men man vet ju aldrig). Någon gång ska emellertid vara den första, och den gången råkar faktiskt vara just nu.
Det finns en hel del klokt i Jennys senaste inlägg (jag håller nämligen med om nästan allt;-) ). Hon skriver om flera saker som jag gärna skulle vilja utveckla utifrån mina egna tankar, men eftersom jag sitter på jobbet nu och inte vill lägga mer tid än motsvarande min fikarast på detta inlägg så nöjer jag mig med följande:
En av de saker jag har störst problem med när det gäller klickerläran (ja, jag vet, det finns många olika läror, klickern i sig är bara ett verktyg och ingen metod osv, men ni fattar vad jag menar...) är det alltför ensidiga fokuserandet på beteende och att det nästan är "fult" att tolka det hunden gör. Detta kommer jag återkomma till i framtida inlägg, men nu nöjer jag mig med att till fullo instämma i vad Jennny skrivit om detta och avslöja en reflektion jag gjorde då jag arbetede med att utbilda tjänstehundar. Som yrkesdressör har man många hundar igång samtidigt (åtminsone hade man det då, jag vet att detta ändrat sig en hel del på senare år) och det finns lite tid för omfattande spekulationer. Man åker helt enkelt ut i skogen och dresserar, funderandet och teoretiserandet sker i stor utsträckning samtidigt. Åtminstone var det så för mig. Detta har bland annat den nackdelen att man gör en massa misstag man inte hade gjort om man haft tid att planera mer. Å andra sidan blir man duktig på att läsa hunden och utifrån detta fatta snabba beslut. När jag hade jobbat några år märkte jag att under dressyr arbetade min hjärna hela tiden i samma loop eller vad jag ska säga. Jag noterade konstant vad hunden gjorde (beteende) och med detta som grund frågade jag mig "varför", oftast två, tre eller till och med fyra gånger i rad tills jag kommit till pudelns kärna (trots att det aldrig handlade om pudlar, hmm) eller åtminstone så långt jag kunde, för att slutligen landa i "vad ska jag göra?". Alltså: VAD?-VARFÖR?-VARFÖR?-VARFÖR?-VAD? Denna frågekedja skedde oftast snabbt, för att inte säga ögonblickligt (det är ju tvunget för att åtgärden ska kunna komma vid rätt tidpunkt). Den sker också i stor utsträckning omedvetet och, som sagt, om och om igen, hela tiden.
Vad vill jag då ha sagt med detta, är det ett bevis för att man inte ska fokusera ensidigt på beteende? Inte alls, det är bara en beskrivning av att mitt sätt att träna hund inbegriper en hel del tolkande av hundens beteende. Bevisen får jag be om att få försöka prestera när jag har bättre med tid.
/Per
Det finns en hel del klokt i Jennys senaste inlägg (jag håller nämligen med om nästan allt;-) ). Hon skriver om flera saker som jag gärna skulle vilja utveckla utifrån mina egna tankar, men eftersom jag sitter på jobbet nu och inte vill lägga mer tid än motsvarande min fikarast på detta inlägg så nöjer jag mig med följande:
En av de saker jag har störst problem med när det gäller klickerläran (ja, jag vet, det finns många olika läror, klickern i sig är bara ett verktyg och ingen metod osv, men ni fattar vad jag menar...) är det alltför ensidiga fokuserandet på beteende och att det nästan är "fult" att tolka det hunden gör. Detta kommer jag återkomma till i framtida inlägg, men nu nöjer jag mig med att till fullo instämma i vad Jennny skrivit om detta och avslöja en reflektion jag gjorde då jag arbetede med att utbilda tjänstehundar. Som yrkesdressör har man många hundar igång samtidigt (åtminsone hade man det då, jag vet att detta ändrat sig en hel del på senare år) och det finns lite tid för omfattande spekulationer. Man åker helt enkelt ut i skogen och dresserar, funderandet och teoretiserandet sker i stor utsträckning samtidigt. Åtminstone var det så för mig. Detta har bland annat den nackdelen att man gör en massa misstag man inte hade gjort om man haft tid att planera mer. Å andra sidan blir man duktig på att läsa hunden och utifrån detta fatta snabba beslut. När jag hade jobbat några år märkte jag att under dressyr arbetade min hjärna hela tiden i samma loop eller vad jag ska säga. Jag noterade konstant vad hunden gjorde (beteende) och med detta som grund frågade jag mig "varför", oftast två, tre eller till och med fyra gånger i rad tills jag kommit till pudelns kärna (trots att det aldrig handlade om pudlar, hmm) eller åtminstone så långt jag kunde, för att slutligen landa i "vad ska jag göra?". Alltså: VAD?-VARFÖR?-VARFÖR?-VARFÖR?-VAD? Denna frågekedja skedde oftast snabbt, för att inte säga ögonblickligt (det är ju tvunget för att åtgärden ska kunna komma vid rätt tidpunkt). Den sker också i stor utsträckning omedvetet och, som sagt, om och om igen, hela tiden.
Vad vill jag då ha sagt med detta, är det ett bevis för att man inte ska fokusera ensidigt på beteende? Inte alls, det är bara en beskrivning av att mitt sätt att träna hund inbegriper en hel del tolkande av hundens beteende. Bevisen får jag be om att få försöka prestera när jag har bättre med tid.
/Per
23 oktober 2008
Endast för träningsnördar (om att bli en bra tränare)
Hur blir jag egentligen en duktig hundtränare?
Hur många av oss säger inte ”med nästa hund ska jag inte göra om misstaget att…..”. Vi vet egentligen att vi antagligen kommer att göra andra fel med nästa hund eftersom ingen hund är den andra lik, men inom oss finns ändå en önskan om att göra allt rätt. Att våra hittills införskaffade kunskaper, erfarenheter och tränarfärdigheter ska räcka för att vi ska slippa känna oss ”misslyckade”.
Jag vill passa på att påminna om att det inte går att känna sig nöjd om man går in i sin tränarroll med förhoppningen om att inte göra något fel. Redan första veckan önskade jag att jag gjort saker annorlunda med Caki och vid det här laget är listan på ”misstag” som jag gjort ganska lång.
För att inte bli helt knäckt så tvingades jag tänka till på det här med att vara en bra tränare. Jag insåg ju att om jag kan gräma mig en hel kväll för att jag ”lekte lite för länge så att hon hann tröttna på mig”, så kommer jag spendera alldeles för mycket tid med att känna mig nedslagen och missmodig.
När man blir besviken så beror det på att ens förväntningar inte uppfylls, så vad är det rimligt eller ens önskvärt att förvänta sig av sig själv? Ja om målet är att bli en bra hundtränare så är det ju klokt att definiera för sig själv vad man tycker det innebär att vara just en sån. Jag gjorde en lista på saker som jag tror har inflytande på om jag blir en så bra tränare som jag vill vara. Saker att bli bättre på och saker att tänka över.
1) Mål och önskningar
Vad vill jag med min träning? Vill jag vinna SM, bli duktig på shejping eller enbart ha roligt med min hund? Naturligtvis kan man vilja flera saker samtidigt, men det är nog klokt att RANGORDNA för sig själv vad som faktiskt är viktigast. Då kan man lätt mäta sina med och motgångar mot dessa mål och prioritera att uppfylla det som man satt som nummer ett.
2)Värdegrund och etiskt ställningstagande
Vilka metoder är det ok att jag använder mig av för att påverka hunden i den riktning jag vill?
I vissa situationer är det här lätt att ta ställning till. För mig är det t ex självklart att träning som syftar till att jag ska kunna tävla med min hund (alltså enbart för mitt nöjes skull) inte bör baseras på tvång och obehag. Det kan enligt mitt sätt att tänka inte vara viktigare att få till snygga lydnadsmoment än att jag ska kunna säkerställa att träningen är trevlig för hunden.
Svårare blir det om man pratar vardagslydnad och här varierar åsikterna nog mer mellan tränare. Jag har t ex bestämt mig för att det är så viktigt att jag har en säker inkallning på min hund att jag är beredd att använda obehag för att lyckas med den träningen om jag behöver. Därmed inte sagt att jag tänker bygga min träning på det, men det är viktigt att definiera för sig själv var gränserna går i olika sammanhang. (Tack Per för att du hjälpt mig förstå vikten av att tänka igenom det här!)
Det är ju lätt att fokusera på obehag då man sätter upp sådana här ”etiska” riktlinjer för sin träning, men för mig är det lika viktigt att tänka över hur mycket frustration och besvikelse jag kan tillåta mig att hunden känner.
Har jag kanske som mål att lyckas frishejpa alla moment så måste jag bestämma mig för vad jag tycker det är ok att min hund utstår i form av stress och frustration. Är jag skicklig på kriteriesättning och annat som kan göra det tydligt för hunden så kanske jag lyckas alldeles utmärkt utan att överskrida den gränsen, men om det strular för mig så kanske tvingas byta strategi ibland.
Samma sak gäller vardagslydnad, vill jag få en lydig hund utan att någonsin använda obehag så bör jag göra samma slags överväganden. Jag måste också fråga mig hur mycket av mitt beslut som är just ett etiskt ställningstagande och hur mycket som är en träningsutmaning. Det kanske blir till ett mål i sig att klara av att vara helt ”ren” från att använda obehag i träningen. Då är ju inte längre en önskan att vara schysst mot min hund det enda motivet och jag måste genast bestämma mig för vad jag är beredd att ta till för metoder för att lyckas. Hur mycket av min träning kan baseras på ”timeout”? Hur mycket tid tycker jag det är ok att hunden spenderar i bur? Hur mycket av det som är förstärkande för hunden i det vardagliga livet, exempelvis lek med andra hundar eller att springa fritt, är det ok att jag fråntar den i min strävan att kontrollera förstärkarna? Jag säger absolut inte att det är fel att begränsa hundens tillgång till vad den anser vara livets goda, tvärtom tycker jag att det ofta är ett bra och effektivt sätt att jobba på. Det är nog bara vettigt att tänka över var man står. Hur bra man än förstärker rätt beteende (förhoppningsvis den viktigaste faktorn för framgång) så kommer man inte ifrån att det ibland måste ”kosta” för hunden att göra fel. Alltså blir det upp till oss att bestämma oss för på vilket sätt det får kosta och hur mycket.
3) En träningsmetod som fungerar
För att få en röd tråd i träningen gäller det att jag hittar ett grundläggande ”träningstänk” som jag känner mig bekväm med och som går i linje med mina mål och mina värderingar.
Är mitt mål att bli grym på shejping eller att kunna lära hunden så många olika beteenden som möjligt vill jag antagligen att hunden spontant ska kunna bjuda på en stor repertoar av beteenden. Sannolikt jobbar jag nästan enbart med shejping och vill undvika att visa/locka hunden i träningen. Att hunden lär sig att lära är troligtvis viktigare än de olika momenten i sig.
Om jag är en person som har just det tävlingsmässiga utförandet som främsta mål kanske jag lägger upp min träning lite annorlunda. Stadga och signalkontroll kanske har en högre prioritering och jag kanske kan tänka mig att locka/hjälpa hunden i situationer där jag bedömer det som väldigt viktigt att snabbt få ett korrekt utförande. Resultaten blir viktigare än metoden (även om jag sannolikt vill skapa förutsättningar för effektiv träning i framtiden och således lära hunden att lära även nu).
Utifrån de grundläggande principerna jag bestämmer mig för gällande min träning kan jag sedan utveckla sättet jag tränar på och experimentera med olika lösningar för enskilda moment.
4) Strategier och lösningar för enskilda moment
Nästa punkt handlar om att ha tillräckliga kunskaper och erfarenheter för att veta hur jag kan ta mig an en specifik träningssituation rent praktiskt.
Om det så gäller hur jag lär in sändande till rutan eller får till säkra spårupptag så är jag här betjänt av egna och andras erfarenheter. Det handlar helt enkelt om att ha till gång till (bra) information om hur jag kan lägga upp min träning och tillräckligt med egna kunskaper (eller hjälp) för att veta vad som passar sig för just min hund.
5) Tränarfärdigheter
I den här kategorin hamnar timing, förmåga till lämplig kriteriesättning och att kunna belöna hunden på ett bra sätt. Det vill säga kunna omsätta sina tankar och sin plan i praktiken.
6) Att kunna läsa sin hund
Nu ska jag vara lite tvärt emot. Jag vet att man inom klickerträningen har som strategi att ”jobba utifrån vilka beteenden man ser och inte bry sig om vad som på går i hundens huvud”. Det må vara en god tanke som hindrar oss från att hitta på för många historier om varför hunden gör si eller så, men jag tror att det lika ofta hämmar oss i vår relation till hundarna. Tvärt om tror jag att ju bättre vi blir på att dra slutsatser om vad som pågår i hunden, desto bättre tränare kommer vi att bli. Detta för att även det som vi inte ser blir förstärkt/straffat när vi förstärker/straffar de synliga beteenden som hunden gör. Bara för att någonting inte går att mäta (se) så kan man inte bortse ifrån det. (När jag skrivit det här så kom Per och påminde mig om hur viktigt det ändå är att vara klar över skillnaden mellan vad vi ser och vad vi tror, så på det sättet är det ju bra att denna poängteras.)
Det är förstås inte så lyckat om man gissar en massa som inte stämmer, men hur duktig blir man på att läsa sin hund om man utgår ifrån att man inte kan och därmed struntar i att försöka lära sig. Nej, jag tror på en ödmjuk inställning inför den svåra uppgiften att förstå vad som pågår i hundens huvud, men att man just därför övar sig på att försöka..
Sen kan man så klart säga att det sällan behöver bli fråga om att gissa. Att man helt enkelt kan vara väldigt uppmärksam på hunden och förhålla sig till (förstärka eller straffa) de små beteenden som är resultatet av vad som händer ”i” hunden. Och visst kan jag säga att ”när min hund gnäller så är det ett beteende jag inte vill ha så jag belönar det inte”, utan att dra vidare slutsatser om beteendet, men jag tror att jag kan komma längre om jag törs gissa lite. Vågar jag t ex tro att hunden gnäller för att den är stressad och till och med gissa varför (det är ju en vid skillnad på om den gnäller pga för hög förväntan eller pga frustration), så kan jag göra mer än att låta bli att förstärka. Jag kan ändra på förutsättningarna för att nästa repetition ska bli lyckad.
Just det är faktiskt en annan del i det här med att läsa sin hund. På kurs för Maria Hagström så frågade hon oss ofta ”Tror du att nästa repetition kommer att bli lyckad? Om ja - kör på med ett nytt försök, om nej - låt bli.” Detta är verkligen ett helt suveränt sätt att tänka tycker jag! Man skulle kunna säga att det handlar om situationsbunden kriteriesättning och förutsätter att jag kan bedöma hur stor chans min hund har att lyckas med det jag vill just nu i den här situationen. Tänk om man kunde bli riktigt, riktigt duktig på det….. Antar att det gäller att öva…
7) Att kunna lära av sin hund
Den här punkten handlar om att om man utgår ifrån att alla hundar är unika så finns det ingen möjlighet i världen att man ska kunna göra allting helt rätt på en gång när man träffar en ny hund. Hur mycket erfarenhet jag än har så kommer jag inte att kunna förutsäga vad som är exakt rätt för just dem här individen i alla lägen. Den är ju inte som någon annan jag mött! (Självklart spelar erfarenhet en stor roll för hur mycket ”fel” det blir men det tänker jag bortse från i det här som ska bli min upplyftande lilla tankemodell.)
Det ingår alltså i paketet att vi måste låta hundarna visa oss vilka de är. Det ingår att leka lite för mycket så att hunden tröttnar, att klappa på fel ställen, att sätta felaktiga kriterier när vi tränar och att få problem med något som vi bara inte kunde föreställa oss skulle strula.
Vi bör inte se de här grejerna som misslyckanden utan som något helt normalt. Istället för att känna oss knäckta så borde vi koncentrera oss på att bli snabba på att modifiera vår träning utifrån den information som våra hundar ger oss.
Kan det vara så, att en god tränare samtidigt måste vara en god elev?
Hur många av oss säger inte ”med nästa hund ska jag inte göra om misstaget att…..”. Vi vet egentligen att vi antagligen kommer att göra andra fel med nästa hund eftersom ingen hund är den andra lik, men inom oss finns ändå en önskan om att göra allt rätt. Att våra hittills införskaffade kunskaper, erfarenheter och tränarfärdigheter ska räcka för att vi ska slippa känna oss ”misslyckade”.
Jag vill passa på att påminna om att det inte går att känna sig nöjd om man går in i sin tränarroll med förhoppningen om att inte göra något fel. Redan första veckan önskade jag att jag gjort saker annorlunda med Caki och vid det här laget är listan på ”misstag” som jag gjort ganska lång.
För att inte bli helt knäckt så tvingades jag tänka till på det här med att vara en bra tränare. Jag insåg ju att om jag kan gräma mig en hel kväll för att jag ”lekte lite för länge så att hon hann tröttna på mig”, så kommer jag spendera alldeles för mycket tid med att känna mig nedslagen och missmodig.
När man blir besviken så beror det på att ens förväntningar inte uppfylls, så vad är det rimligt eller ens önskvärt att förvänta sig av sig själv? Ja om målet är att bli en bra hundtränare så är det ju klokt att definiera för sig själv vad man tycker det innebär att vara just en sån. Jag gjorde en lista på saker som jag tror har inflytande på om jag blir en så bra tränare som jag vill vara. Saker att bli bättre på och saker att tänka över.
1) Mål och önskningar
Vad vill jag med min träning? Vill jag vinna SM, bli duktig på shejping eller enbart ha roligt med min hund? Naturligtvis kan man vilja flera saker samtidigt, men det är nog klokt att RANGORDNA för sig själv vad som faktiskt är viktigast. Då kan man lätt mäta sina med och motgångar mot dessa mål och prioritera att uppfylla det som man satt som nummer ett.
2)Värdegrund och etiskt ställningstagande
Vilka metoder är det ok att jag använder mig av för att påverka hunden i den riktning jag vill?
I vissa situationer är det här lätt att ta ställning till. För mig är det t ex självklart att träning som syftar till att jag ska kunna tävla med min hund (alltså enbart för mitt nöjes skull) inte bör baseras på tvång och obehag. Det kan enligt mitt sätt att tänka inte vara viktigare att få till snygga lydnadsmoment än att jag ska kunna säkerställa att träningen är trevlig för hunden.
Svårare blir det om man pratar vardagslydnad och här varierar åsikterna nog mer mellan tränare. Jag har t ex bestämt mig för att det är så viktigt att jag har en säker inkallning på min hund att jag är beredd att använda obehag för att lyckas med den träningen om jag behöver. Därmed inte sagt att jag tänker bygga min träning på det, men det är viktigt att definiera för sig själv var gränserna går i olika sammanhang. (Tack Per för att du hjälpt mig förstå vikten av att tänka igenom det här!)
Det är ju lätt att fokusera på obehag då man sätter upp sådana här ”etiska” riktlinjer för sin träning, men för mig är det lika viktigt att tänka över hur mycket frustration och besvikelse jag kan tillåta mig att hunden känner.
Har jag kanske som mål att lyckas frishejpa alla moment så måste jag bestämma mig för vad jag tycker det är ok att min hund utstår i form av stress och frustration. Är jag skicklig på kriteriesättning och annat som kan göra det tydligt för hunden så kanske jag lyckas alldeles utmärkt utan att överskrida den gränsen, men om det strular för mig så kanske tvingas byta strategi ibland.
Samma sak gäller vardagslydnad, vill jag få en lydig hund utan att någonsin använda obehag så bör jag göra samma slags överväganden. Jag måste också fråga mig hur mycket av mitt beslut som är just ett etiskt ställningstagande och hur mycket som är en träningsutmaning. Det kanske blir till ett mål i sig att klara av att vara helt ”ren” från att använda obehag i träningen. Då är ju inte längre en önskan att vara schysst mot min hund det enda motivet och jag måste genast bestämma mig för vad jag är beredd att ta till för metoder för att lyckas. Hur mycket av min träning kan baseras på ”timeout”? Hur mycket tid tycker jag det är ok att hunden spenderar i bur? Hur mycket av det som är förstärkande för hunden i det vardagliga livet, exempelvis lek med andra hundar eller att springa fritt, är det ok att jag fråntar den i min strävan att kontrollera förstärkarna? Jag säger absolut inte att det är fel att begränsa hundens tillgång till vad den anser vara livets goda, tvärtom tycker jag att det ofta är ett bra och effektivt sätt att jobba på. Det är nog bara vettigt att tänka över var man står. Hur bra man än förstärker rätt beteende (förhoppningsvis den viktigaste faktorn för framgång) så kommer man inte ifrån att det ibland måste ”kosta” för hunden att göra fel. Alltså blir det upp till oss att bestämma oss för på vilket sätt det får kosta och hur mycket.
3) En träningsmetod som fungerar
För att få en röd tråd i träningen gäller det att jag hittar ett grundläggande ”träningstänk” som jag känner mig bekväm med och som går i linje med mina mål och mina värderingar.
Är mitt mål att bli grym på shejping eller att kunna lära hunden så många olika beteenden som möjligt vill jag antagligen att hunden spontant ska kunna bjuda på en stor repertoar av beteenden. Sannolikt jobbar jag nästan enbart med shejping och vill undvika att visa/locka hunden i träningen. Att hunden lär sig att lära är troligtvis viktigare än de olika momenten i sig.
Om jag är en person som har just det tävlingsmässiga utförandet som främsta mål kanske jag lägger upp min träning lite annorlunda. Stadga och signalkontroll kanske har en högre prioritering och jag kanske kan tänka mig att locka/hjälpa hunden i situationer där jag bedömer det som väldigt viktigt att snabbt få ett korrekt utförande. Resultaten blir viktigare än metoden (även om jag sannolikt vill skapa förutsättningar för effektiv träning i framtiden och således lära hunden att lära även nu).
Utifrån de grundläggande principerna jag bestämmer mig för gällande min träning kan jag sedan utveckla sättet jag tränar på och experimentera med olika lösningar för enskilda moment.
4) Strategier och lösningar för enskilda moment
Nästa punkt handlar om att ha tillräckliga kunskaper och erfarenheter för att veta hur jag kan ta mig an en specifik träningssituation rent praktiskt.
Om det så gäller hur jag lär in sändande till rutan eller får till säkra spårupptag så är jag här betjänt av egna och andras erfarenheter. Det handlar helt enkelt om att ha till gång till (bra) information om hur jag kan lägga upp min träning och tillräckligt med egna kunskaper (eller hjälp) för att veta vad som passar sig för just min hund.
5) Tränarfärdigheter
I den här kategorin hamnar timing, förmåga till lämplig kriteriesättning och att kunna belöna hunden på ett bra sätt. Det vill säga kunna omsätta sina tankar och sin plan i praktiken.
6) Att kunna läsa sin hund
Nu ska jag vara lite tvärt emot. Jag vet att man inom klickerträningen har som strategi att ”jobba utifrån vilka beteenden man ser och inte bry sig om vad som på går i hundens huvud”. Det må vara en god tanke som hindrar oss från att hitta på för många historier om varför hunden gör si eller så, men jag tror att det lika ofta hämmar oss i vår relation till hundarna. Tvärt om tror jag att ju bättre vi blir på att dra slutsatser om vad som pågår i hunden, desto bättre tränare kommer vi att bli. Detta för att även det som vi inte ser blir förstärkt/straffat när vi förstärker/straffar de synliga beteenden som hunden gör. Bara för att någonting inte går att mäta (se) så kan man inte bortse ifrån det. (När jag skrivit det här så kom Per och påminde mig om hur viktigt det ändå är att vara klar över skillnaden mellan vad vi ser och vad vi tror, så på det sättet är det ju bra att denna poängteras.)
Det är förstås inte så lyckat om man gissar en massa som inte stämmer, men hur duktig blir man på att läsa sin hund om man utgår ifrån att man inte kan och därmed struntar i att försöka lära sig. Nej, jag tror på en ödmjuk inställning inför den svåra uppgiften att förstå vad som pågår i hundens huvud, men att man just därför övar sig på att försöka..
Sen kan man så klart säga att det sällan behöver bli fråga om att gissa. Att man helt enkelt kan vara väldigt uppmärksam på hunden och förhålla sig till (förstärka eller straffa) de små beteenden som är resultatet av vad som händer ”i” hunden. Och visst kan jag säga att ”när min hund gnäller så är det ett beteende jag inte vill ha så jag belönar det inte”, utan att dra vidare slutsatser om beteendet, men jag tror att jag kan komma längre om jag törs gissa lite. Vågar jag t ex tro att hunden gnäller för att den är stressad och till och med gissa varför (det är ju en vid skillnad på om den gnäller pga för hög förväntan eller pga frustration), så kan jag göra mer än att låta bli att förstärka. Jag kan ändra på förutsättningarna för att nästa repetition ska bli lyckad.
Just det är faktiskt en annan del i det här med att läsa sin hund. På kurs för Maria Hagström så frågade hon oss ofta ”Tror du att nästa repetition kommer att bli lyckad? Om ja - kör på med ett nytt försök, om nej - låt bli.” Detta är verkligen ett helt suveränt sätt att tänka tycker jag! Man skulle kunna säga att det handlar om situationsbunden kriteriesättning och förutsätter att jag kan bedöma hur stor chans min hund har att lyckas med det jag vill just nu i den här situationen. Tänk om man kunde bli riktigt, riktigt duktig på det….. Antar att det gäller att öva…
7) Att kunna lära av sin hund
Den här punkten handlar om att om man utgår ifrån att alla hundar är unika så finns det ingen möjlighet i världen att man ska kunna göra allting helt rätt på en gång när man träffar en ny hund. Hur mycket erfarenhet jag än har så kommer jag inte att kunna förutsäga vad som är exakt rätt för just dem här individen i alla lägen. Den är ju inte som någon annan jag mött! (Självklart spelar erfarenhet en stor roll för hur mycket ”fel” det blir men det tänker jag bortse från i det här som ska bli min upplyftande lilla tankemodell.)
Det ingår alltså i paketet att vi måste låta hundarna visa oss vilka de är. Det ingår att leka lite för mycket så att hunden tröttnar, att klappa på fel ställen, att sätta felaktiga kriterier när vi tränar och att få problem med något som vi bara inte kunde föreställa oss skulle strula.
Vi bör inte se de här grejerna som misslyckanden utan som något helt normalt. Istället för att känna oss knäckta så borde vi koncentrera oss på att bli snabba på att modifiera vår träning utifrån den information som våra hundar ger oss.
Kan det vara så, att en god tränare samtidigt måste vara en god elev?
22 oktober 2008
Träningsrapport och bilder
Caki börjar bli jätterolig att träna med. Jag försöker verkligen hålla fingrarna i styr och inte göra för mycket, men det blir nåt kort litet shejpingpass nästan varje dag och det är bara så kul! Mitt mål just nu är att så lite frön hos henne som kan ligga och gro ett tag. Inga planer på att få till några exakta rörelser alltså.
Tidigare har jag ju börjat bygga värde i att hålla vissa positioner (sitt/ligg/stå) vid utfodring. Då shejpar jag inte fram positionerna utan hjälper henne helt enkelt att hitta en position för att sedan "mata" henne i den och gradvist sträcka tiden. Så småningom vill jag ju att hon även ska kunna bjuda på ett sättande/läggande/ställande spontant men det har jag ingen brådska med. Tanken är att när jag väl börjar med det så har hon redan ett värde i att stanna kvar där.. Får se om det funkar..
När jag shejpar så är det alltså andra små saker som jag jobbar med. Målet är så klart att hon ska börja få en förståelse för träningssystemet och lära sig att ta egna initiativ. Dessutom vill jag gärna att hon ska öka sin kroppskännedom och bli medveten om att man kan göra många olika saker med många olika delar av kroppen. Hittills har hon fått prova på:
Nostarget i handflatan
Putta på en liten boll med foten (för att väcka tanken att man kan använda fötterna innan jag började med tasstargeten, tidigare så använde hon munnen till allt)
Ställa sig (och stå kvar) på musmatta
Kliva upp med alla tassarna på en liten låda (Här har jag börja belöna henne ur position framåt för att hon sen ska välja att backa upp på den i nästa repetition. Tanken är att få ökad medvetenhet om bakbenen lite på köpet.)
Börjat lite smått på att hon ska gripa/hålla en slangbit (man kunde ju tro att det här skulle gå av sig själv med en malle, men det är inte lika logiskt att bita i en slang för att få en godis som att sitta på pass nedanför trappan och bita i byxben som går förbi.)
Det var väl ungefär allt så här långt.
Tidigare har jag ju börjat bygga värde i att hålla vissa positioner (sitt/ligg/stå) vid utfodring. Då shejpar jag inte fram positionerna utan hjälper henne helt enkelt att hitta en position för att sedan "mata" henne i den och gradvist sträcka tiden. Så småningom vill jag ju att hon även ska kunna bjuda på ett sättande/läggande/ställande spontant men det har jag ingen brådska med. Tanken är att när jag väl börjar med det så har hon redan ett värde i att stanna kvar där.. Får se om det funkar..
När jag shejpar så är det alltså andra små saker som jag jobbar med. Målet är så klart att hon ska börja få en förståelse för träningssystemet och lära sig att ta egna initiativ. Dessutom vill jag gärna att hon ska öka sin kroppskännedom och bli medveten om att man kan göra många olika saker med många olika delar av kroppen. Hittills har hon fått prova på:
Nostarget i handflatan
Putta på en liten boll med foten (för att väcka tanken att man kan använda fötterna innan jag började med tasstargeten, tidigare så använde hon munnen till allt)
Ställa sig (och stå kvar) på musmatta
Kliva upp med alla tassarna på en liten låda (Här har jag börja belöna henne ur position framåt för att hon sen ska välja att backa upp på den i nästa repetition. Tanken är att få ökad medvetenhet om bakbenen lite på köpet.)
Börjat lite smått på att hon ska gripa/hålla en slangbit (man kunde ju tro att det här skulle gå av sig själv med en malle, men det är inte lika logiskt att bita i en slang för att få en godis som att sitta på pass nedanför trappan och bita i byxben som går förbi.)
Det var väl ungefär allt så här långt.
13 oktober 2008
Dämningarna har släppt och godiset flödar
Jag har helt ändrat mig angående vad jag skrivit tidigare och tror nu att godis är svaret på allt. Nejdå, men jag har insett att jag behöver modifiera min strategi något.
Egentligen hade jag gärna fortsatt som jag gjort och vänta med att rutinmässigt ge henne godis (annat än i samband med måltid) till dess att jag verkligen fått sociala belöningar och lek till att vara verkligt betydelsefulla för henne. Det har gått rätt så bra, men problemet är att det går lite för långsamt framåt och det är fortfarande bara vid vissa tillfällen jag vågar lita på att det är en tillräcklig belöning. Finns det intressanta störningar så är jag än så länge inte speciellt intressant i jämförelse tycker Caki. Väldigt naturligt med tanke på att hon är 10 v och har mycket att upptäcka.
Först tänkte jag att det inte alls är något problem för jag har ingen brådska med att lära henne något eller få henne "lydig", men sen insåg jag att det är väldigt smart om jag verkligen kan få snurr på inkallningen nu medan jag fortfarande har en chans att springa ifatt henne. (Det är redan på håret att jag lyckas med det måste jag erkänna, har kommit på att det kanske är smart att öva i lite kuperad terräng där jag har fördel av mina långa ben...)
Jag ger henne alltså godis ibland vid inkallningsträning (särskillt om det är en lite svårare situation) och det är helt enormt vad lätt det går att få en snabb inlärning. Det som gäller nu är att jag (hur förstärkt jag nu än blir av godisgivandet) måste tvinga mig själv att fortsätta utveckla de andra bitarna och inte bara bli slö och sticka åt henne en godis i tid och otid. Utmanande men kul!
I övrigt så är hon fortfarande änglasnäll och verkar helt ha glömt bort att hon hade väldigt bestämda åsikter för några dagar sen (hoppas det håller i sig..) Dessutom är det lite mer sprutt på henne vilket är jättekul!
Egentligen hade jag gärna fortsatt som jag gjort och vänta med att rutinmässigt ge henne godis (annat än i samband med måltid) till dess att jag verkligen fått sociala belöningar och lek till att vara verkligt betydelsefulla för henne. Det har gått rätt så bra, men problemet är att det går lite för långsamt framåt och det är fortfarande bara vid vissa tillfällen jag vågar lita på att det är en tillräcklig belöning. Finns det intressanta störningar så är jag än så länge inte speciellt intressant i jämförelse tycker Caki. Väldigt naturligt med tanke på att hon är 10 v och har mycket att upptäcka.
Först tänkte jag att det inte alls är något problem för jag har ingen brådska med att lära henne något eller få henne "lydig", men sen insåg jag att det är väldigt smart om jag verkligen kan få snurr på inkallningen nu medan jag fortfarande har en chans att springa ifatt henne. (Det är redan på håret att jag lyckas med det måste jag erkänna, har kommit på att det kanske är smart att öva i lite kuperad terräng där jag har fördel av mina långa ben...)
Jag ger henne alltså godis ibland vid inkallningsträning (särskillt om det är en lite svårare situation) och det är helt enormt vad lätt det går att få en snabb inlärning. Det som gäller nu är att jag (hur förstärkt jag nu än blir av godisgivandet) måste tvinga mig själv att fortsätta utveckla de andra bitarna och inte bara bli slö och sticka åt henne en godis i tid och otid. Utmanande men kul!
I övrigt så är hon fortfarande änglasnäll och verkar helt ha glömt bort att hon hade väldigt bestämda åsikter för några dagar sen (hoppas det håller i sig..) Dessutom är det lite mer sprutt på henne vilket är jättekul!
09 oktober 2008
Lugna gatan
Nu har underverket tagit på sig änglakostymen igen och vi har haft en härlig dag. Jag tror iofs inte att det är sista gången hon försöker sig på lite "olämplig kommunikation", men det är skönt att det så snabbt vänt åt rätt håll. Det är ju lite vanskligt när man ska gå in och försöka påverka i en sån här sak, men samtidigt finns gränser för vad som är acceptabelt beteende (att morra och försöka bita mot ansiktet är på fel sida den gränsen - tycker jag). Skönt att det lugnat ner sig så länge iaf, det känns viktigt att får massor av tid med avspänd och positiv stämning tillsammans.
Vi har också kommit igång lite smått med mer "riktig" träning. Tills nu har vi ägnat oss åt "oriktig" träning som:
1)Lek. Först och främst är målet att hon skall tycka att det är kul, men jag försöker så klart stimulera henne till att komma med grejer osv. En grej som jag lagt en del tid på är att få henne att gilla att ligga och tugga på sin leksak tillsammans med mig (istället för att gå iväg och "äga" den för sig själv.
2) Springa och busa.
3) "Antivakt"-övningar. Efter som jag vill motverka vakttendenser innan de uppstått så har hon fått en hel del mat ur handen, samt ätit med min hand i matskålen. Gjorde faktiskt så några gånger att jag hällde i för mycket vatten så att jag kunde "hjälpa" henne att fiska upp kulorna.. Har funkat superbra.
4) Grundläggande positioner och allmänt ohyfs. När jag ger henne mat ur handen i början på varje mål har jag försökt uppmuntra till sånt jag gillar. Dels har hon fått äta ur både sittande, stående och liggande position, dels har jag belönat rörelse runt mig och allmänt bus, då hon helt naturligt har nära till att bli stilla och vänta (viktigt med balans aktivitet-passivitet).
5) Gå på picknick. Hon har fått mat ute på lite olika platser (ex vid ett köpcentrum). Detta för att hon inte ska få bilden att köket är den enda platsen som gäller om man är hungrig. (Hade lite för mkt dragning hemåt ett tag).
I övrigt har det varit socialisering, miljöträning, gos och lek med Ebba som stått på schemat, men nu har jag alltså kört igång med lite, lite träning. Mer om det en annan dag :)
Jenny
Vi har också kommit igång lite smått med mer "riktig" träning. Tills nu har vi ägnat oss åt "oriktig" träning som:
1)Lek. Först och främst är målet att hon skall tycka att det är kul, men jag försöker så klart stimulera henne till att komma med grejer osv. En grej som jag lagt en del tid på är att få henne att gilla att ligga och tugga på sin leksak tillsammans med mig (istället för att gå iväg och "äga" den för sig själv.
2) Springa och busa.
3) "Antivakt"-övningar. Efter som jag vill motverka vakttendenser innan de uppstått så har hon fått en hel del mat ur handen, samt ätit med min hand i matskålen. Gjorde faktiskt så några gånger att jag hällde i för mycket vatten så att jag kunde "hjälpa" henne att fiska upp kulorna.. Har funkat superbra.
4) Grundläggande positioner och allmänt ohyfs. När jag ger henne mat ur handen i början på varje mål har jag försökt uppmuntra till sånt jag gillar. Dels har hon fått äta ur både sittande, stående och liggande position, dels har jag belönat rörelse runt mig och allmänt bus, då hon helt naturligt har nära till att bli stilla och vänta (viktigt med balans aktivitet-passivitet).
5) Gå på picknick. Hon har fått mat ute på lite olika platser (ex vid ett köpcentrum). Detta för att hon inte ska få bilden att köket är den enda platsen som gäller om man är hungrig. (Hade lite för mkt dragning hemåt ett tag).
I övrigt har det varit socialisering, miljöträning, gos och lek med Ebba som stått på schemat, men nu har jag alltså kört igång med lite, lite träning. Mer om det en annan dag :)
Jenny
08 oktober 2008
En ulv i fårakläder
Eller kanske man ska säga en ulv i rävungekläder med tanke på hur hon ser ut. Det lilla gullefjunet testar för fullt var gränserna går för vad man kan få ut av livet. Kanske man får som man vill (slippa bli upplyft) om man morrar och låter farlig tänkte hon, det funkar ju på den där svartvita saken (Ebba går faktiskt undan för den lilla illbattingen ibland). Tänk va, Caki som är så liten och söt... (när hon blir sur ser hon ut som en liten rabiessmittad fladdermus).
Hon började testa beteendet för några dagar sedan men vi var inte helt säker på vad det var (om hon var rädd, el allmänt gasad eller nåt) så vi struntade bara i det och fortsatte göra vad vi gjorde, men sen blev det uppenbart att hon helt enkelt bara ville annorlunda än vi och försökte få sin vilja fram genom att morra. Inte lite kaxigt! Vid ett par tillfällen har vi nu sagt åt henne att det där inte är ok och det verkar har fått bra effekt.
Jag började förstås oroa mig, men Per tar det så lugnt och har övertygat mig om att inte dra för stora växlar på det. Han menar att hon helt enkelt bara testar sig fram för att se hur hon ska kunna få som hon vill och att det gäller för oss att lära henne hur det är lämpligt att bete sig mot oss. Det är lätt hänt att man lägger mänskliga värderingar på beteendet och tycker att det är förfärligt, men egentligen är hon ju bara en liten valp på 9 veckor som är lite vilse i pannkakan. Lugn och rättvis uppfostran som gäller alltså. Just det här är inte vad jag behärskar bäst, men det känns ändå rätt ok. Jag får se det som en utmaning och tänka att jag lär mig massor.
Mina tankar just nu (efter Pers fina råd) är att vara väldigt tydlig med henne så hon får en förståelse för vad som är ok och inte, samt att försöka att få så mycket rätt som det bara går. Jag känner att om jag nu ska vara lite sträng med henne ibland så är det super-duper-viktigt att hon har mycket av ett rätt beteende att falla tillbaka på. Hittills känns det iaf jättebra och jag tror vi är på rätt väg.
Vendela tog lite bilder på henne också, de ligger iofs redan på hennes blogg men jag lägger upp nån enstaka. Nu är hon alltså 9 veckor.
Hon började testa beteendet för några dagar sedan men vi var inte helt säker på vad det var (om hon var rädd, el allmänt gasad eller nåt) så vi struntade bara i det och fortsatte göra vad vi gjorde, men sen blev det uppenbart att hon helt enkelt bara ville annorlunda än vi och försökte få sin vilja fram genom att morra. Inte lite kaxigt! Vid ett par tillfällen har vi nu sagt åt henne att det där inte är ok och det verkar har fått bra effekt.
Jag började förstås oroa mig, men Per tar det så lugnt och har övertygat mig om att inte dra för stora växlar på det. Han menar att hon helt enkelt bara testar sig fram för att se hur hon ska kunna få som hon vill och att det gäller för oss att lära henne hur det är lämpligt att bete sig mot oss. Det är lätt hänt att man lägger mänskliga värderingar på beteendet och tycker att det är förfärligt, men egentligen är hon ju bara en liten valp på 9 veckor som är lite vilse i pannkakan. Lugn och rättvis uppfostran som gäller alltså. Just det här är inte vad jag behärskar bäst, men det känns ändå rätt ok. Jag får se det som en utmaning och tänka att jag lär mig massor.
Mina tankar just nu (efter Pers fina råd) är att vara väldigt tydlig med henne så hon får en förståelse för vad som är ok och inte, samt att försöka att få så mycket rätt som det bara går. Jag känner att om jag nu ska vara lite sträng med henne ibland så är det super-duper-viktigt att hon har mycket av ett rätt beteende att falla tillbaka på. Hittills känns det iaf jättebra och jag tror vi är på rätt väg.
Vendela tog lite bilder på henne också, de ligger iofs redan på hennes blogg men jag lägger upp nån enstaka. Nu är hon alltså 9 veckor.
05 oktober 2008
3:e gången gillt
Tänkte jag skulle bli klar med den här "godis eller inte - diskussionen" nu och dessutom få lite sagt om lek.
Resonemanget jag för har liksom tagit en annan vändning än som var tänkt och rubrikerna känns därför lite missvisande. Från början hade jag mest tänk att reflektera över det här med att jag tidigare känt mig tvungen att belöna precis allt hunden gör med godis. Ni vet, jag lockar upp hunden på en sten - godis. Hunden vågar sig fram till nåt läskigt - godis. I det senare fallet är jag numera väldigt försiktig med att lägga mig i för mycket och försöker att inte göra en så stor sak av det hela, det bästa är ju om hunden reder ut såna här saker på egen hand och att jag bara signalerar att det är inget jag bryr mig om. I det första fallet är det väl inte vansklig att ge godis, men jag menar att om jag inte kan belöna med bara beröm i en sådana enkla situation, hur mycket jobb krävs det då inte innan hunden kan orka gå ett helt lydnadsprogram utan annan förstärkning än socialt beröm från mig. Uppdrag "gilla när matte blir glad" råder alltså här hemma!
Innan jag fortsätter måste jag bara säga att det här med att jag inte ger godis än så länge inte är något jag gjort till en principsak. Jag strävar hela tiden efter att träna på det sättet som jag tror kommer ge mig mest på lång sikt.
Även om mitt mål är att spara det mesta av godisgivandet till lydnadsmomentträningen, så kommer jag snart nog behöva använda en del godis för att börja träna lite svårare (för en mallevalp alltså) vardagssaker, som att släppa saker hon har satt tänderna i utan knussel. Just det är ett område som kan bli en utmaning att klara utan konflikter eller svalda föremål, så där vore jag ju korkad om jag inte tog den enklaste vägen. Jag tror faktiskt att godis är den mest effektiva förstärkaren i just den träningen eftersom att det går snabbt att avlämna och inte innefattar en massa stoj. Som Eva Bodfält skrev i kontaktkontraktet angående liknande situationer så gör ett par godbitar också att hunden lättare kommer ur en eventuell ”kamp”-sinnesstämning och går över i ”äta”-sinnesstämning. Målet med den träningen är att hon självmant ska spotta ut saker när jag ber henne, men jag har som sagt inte börjat med det än eftersom prio ligger på andra saker. (Mer om Prioriterade övningar senare.)
Nu mer om det här med det att shejpa hunden i dess sociala beteende gentemot oss. Först och främst så finns det självklart många positiva effekter med att utnyttja den här möjligheten. Hunden kommer uppskatta det sociala mer (klassisk betingning) och dessutom lära sig bete sig som vi önskar. Dessutom finns den troliga möjligheten att hundens beteende "smittar av sig" på dess känslor, dvs om den beter sig som att den tycker att det är jättekul att kela så kommer den så småningom känna att det är kul att kela.
Det jag är orolig över är att det finns en baksida också. Det problem jag ser är att jag minskar min möjlighet att läsa och tolka min hund. Detta dilemma gäller egentligen för mycket av vad vi lär hunden.
Det enda sätt som hunden kan kommunicera med oss på är genom att bete sig på olika sätt och det gäller att komma ihåg att beteenden vi har lärt den förlorar i informationsvärde för oss.
Har jag lärt hunden att vara tyst och ligga ner i buren för att få komma ut, så betyder beteendet "att vara tyst och ligga ned" inte garanterat samma sak som det hade gjort om hunden gjort det spontant. Denna problematik har alla av oss stött på, vi vill ex att valpen ska var tyst i buren, men vi vill att den ska säga till på natten då den måste ut och kissa.. Självklart måste det bli så att man lär hunden hur den ”måste” bete sig i vissa sammanhang, men jag vill hemskt gärna att hundens beteende gentemot mig ska ge mig så mycket information som möjligt om hur hundens allmänna sinnestillstånd och känslor inför mig.
Detsamma gäller för lek. Jag vill inte lära min hund att leka intensivt för att få godis, jag vill att lekens intensitet ska ge mig information om hur roligt hunden tycker det är. Målet är alltså att verkligen försöka göra leken genuint rolig för hunden och jag försöker leka när jag tror att jag har goda förutsättningar för att hon ska tycke det är roligt. Följaktligen skulle jag inte heller här göra ett visst typ av lekbeteende som ett kriterium för att nå en annan förstärkare, även om jag naturligtvis ser till att hon får "vinna" leksaken när hon leker på ett sätt jag gillar osv.
Att få hunden att älska lek kan ju vara lättare sagt än gjort om man har en hund som har grundinställningen att det tråkigt. Då kan det ju vara en utmärkt idé att försöka höja värdet på leken med godis, men när man har ett litet frö av leklust tänker jag att det är klokt att försöka göra den värdefull i sig.
(Likadant tänker jag kring det sociala. Det är nog lättare att utveckla den biten för sig själv om man har en valp eller en något sånär kelintresserad hund. Har man en hund som är helt ointresserad av klappar och gos kan det väl vara utmärkt att först försöka värdehöja "sig själv" med godis eller annat. Eller vad vet jag, jag bara funderar en massa.)
Lusten att leka med saker är ju även förknippat med föremålsintresse, något som är av stor betydelse i exempelvis uppletande. Förut körde jag mycket med att låta min hund hitta och markera ett föremål i utbyte mot godis. När jag så träffade Per, som är fd tjänstehundsdressör, gjorde han mig uppmärksam på vikten av att hunden har ett "primärt" intresse för föremålen i sig självt. Det kan gå väldigt bra att lära hunden leta och markera föremål genom att belöna med godis hos föraren, men när det kärvar riktigt för hunden och den har sökt länge utan att hitta, då är det många gånger att föremålen i sig har ett värde för hunden som gör att den orkar fortsätta ännu lite till.
Resonemanget jag för har liksom tagit en annan vändning än som var tänkt och rubrikerna känns därför lite missvisande. Från början hade jag mest tänk att reflektera över det här med att jag tidigare känt mig tvungen att belöna precis allt hunden gör med godis. Ni vet, jag lockar upp hunden på en sten - godis. Hunden vågar sig fram till nåt läskigt - godis. I det senare fallet är jag numera väldigt försiktig med att lägga mig i för mycket och försöker att inte göra en så stor sak av det hela, det bästa är ju om hunden reder ut såna här saker på egen hand och att jag bara signalerar att det är inget jag bryr mig om. I det första fallet är det väl inte vansklig att ge godis, men jag menar att om jag inte kan belöna med bara beröm i en sådana enkla situation, hur mycket jobb krävs det då inte innan hunden kan orka gå ett helt lydnadsprogram utan annan förstärkning än socialt beröm från mig. Uppdrag "gilla när matte blir glad" råder alltså här hemma!
Innan jag fortsätter måste jag bara säga att det här med att jag inte ger godis än så länge inte är något jag gjort till en principsak. Jag strävar hela tiden efter att träna på det sättet som jag tror kommer ge mig mest på lång sikt.
Även om mitt mål är att spara det mesta av godisgivandet till lydnadsmomentträningen, så kommer jag snart nog behöva använda en del godis för att börja träna lite svårare (för en mallevalp alltså) vardagssaker, som att släppa saker hon har satt tänderna i utan knussel. Just det är ett område som kan bli en utmaning att klara utan konflikter eller svalda föremål, så där vore jag ju korkad om jag inte tog den enklaste vägen. Jag tror faktiskt att godis är den mest effektiva förstärkaren i just den träningen eftersom att det går snabbt att avlämna och inte innefattar en massa stoj. Som Eva Bodfält skrev i kontaktkontraktet angående liknande situationer så gör ett par godbitar också att hunden lättare kommer ur en eventuell ”kamp”-sinnesstämning och går över i ”äta”-sinnesstämning. Målet med den träningen är att hon självmant ska spotta ut saker när jag ber henne, men jag har som sagt inte börjat med det än eftersom prio ligger på andra saker. (Mer om Prioriterade övningar senare.)
Nu mer om det här med det att shejpa hunden i dess sociala beteende gentemot oss. Först och främst så finns det självklart många positiva effekter med att utnyttja den här möjligheten. Hunden kommer uppskatta det sociala mer (klassisk betingning) och dessutom lära sig bete sig som vi önskar. Dessutom finns den troliga möjligheten att hundens beteende "smittar av sig" på dess känslor, dvs om den beter sig som att den tycker att det är jättekul att kela så kommer den så småningom känna att det är kul att kela.
Det jag är orolig över är att det finns en baksida också. Det problem jag ser är att jag minskar min möjlighet att läsa och tolka min hund. Detta dilemma gäller egentligen för mycket av vad vi lär hunden.
Det enda sätt som hunden kan kommunicera med oss på är genom att bete sig på olika sätt och det gäller att komma ihåg att beteenden vi har lärt den förlorar i informationsvärde för oss.
Har jag lärt hunden att vara tyst och ligga ner i buren för att få komma ut, så betyder beteendet "att vara tyst och ligga ned" inte garanterat samma sak som det hade gjort om hunden gjort det spontant. Denna problematik har alla av oss stött på, vi vill ex att valpen ska var tyst i buren, men vi vill att den ska säga till på natten då den måste ut och kissa.. Självklart måste det bli så att man lär hunden hur den ”måste” bete sig i vissa sammanhang, men jag vill hemskt gärna att hundens beteende gentemot mig ska ge mig så mycket information som möjligt om hur hundens allmänna sinnestillstånd och känslor inför mig.
Detsamma gäller för lek. Jag vill inte lära min hund att leka intensivt för att få godis, jag vill att lekens intensitet ska ge mig information om hur roligt hunden tycker det är. Målet är alltså att verkligen försöka göra leken genuint rolig för hunden och jag försöker leka när jag tror att jag har goda förutsättningar för att hon ska tycke det är roligt. Följaktligen skulle jag inte heller här göra ett visst typ av lekbeteende som ett kriterium för att nå en annan förstärkare, även om jag naturligtvis ser till att hon får "vinna" leksaken när hon leker på ett sätt jag gillar osv.
Att få hunden att älska lek kan ju vara lättare sagt än gjort om man har en hund som har grundinställningen att det tråkigt. Då kan det ju vara en utmärkt idé att försöka höja värdet på leken med godis, men när man har ett litet frö av leklust tänker jag att det är klokt att försöka göra den värdefull i sig.
(Likadant tänker jag kring det sociala. Det är nog lättare att utveckla den biten för sig själv om man har en valp eller en något sånär kelintresserad hund. Har man en hund som är helt ointresserad av klappar och gos kan det väl vara utmärkt att först försöka värdehöja "sig själv" med godis eller annat. Eller vad vet jag, jag bara funderar en massa.)
Lusten att leka med saker är ju även förknippat med föremålsintresse, något som är av stor betydelse i exempelvis uppletande. Förut körde jag mycket med att låta min hund hitta och markera ett föremål i utbyte mot godis. När jag så träffade Per, som är fd tjänstehundsdressör, gjorde han mig uppmärksam på vikten av att hunden har ett "primärt" intresse för föremålen i sig självt. Det kan gå väldigt bra att lära hunden leta och markera föremål genom att belöna med godis hos föraren, men när det kärvar riktigt för hunden och den har sökt länge utan att hitta, då är det många gånger att föremålen i sig har ett värde för hunden som gör att den orkar fortsätta ännu lite till.
03 oktober 2008
Godisfunderandet fortsätter
Än så länge håller jag mig alltså ifrån (de i förväg iordningställda) godisburkarna (med olika sorter och storlekar) och försöker utveckla de sociala bitarna.
Jag vet att man kan resonera på olika sätt angående det här med att försöka göra en förstärkning/aktivitet mer betydelsefull för hunden. Ett sätt att tänka är att man kan försöka höja värdet på den aktuella aktiviteten genom att låta den följas av något som man vet att hunden gillar mkt (ex kela lite först - ge godis sen). ett annat sätt att resonera på är att om man under en tid endast ger hunden de förstärkare som är ganska roliga, och inte de som är superroliga, så kommer de ganska roliga förstärkarna bli de roligaste hunden har att tillgå. Denna relativa "det roligaste sim finns"-position är något som kan vara gynnsamt för att man, om man jobbar med det på rätt sätt, ska kunna höja värdet på dessa förstärkningar. Båda sätten fungerar nog, samtidigt som det rimligtvis finns nackdelar med båda, så det gäller väl att ha lite känsla för när man ska använda vad.
Som jag kör just nu påminner om det senare sättet, men motivet är inte så enkelt som att jag tror att det är det mest effektiva sättet att få en hund som älskar sociala belöningar.
Jag är faktiskt lite tveksam till att använda mig av den första sortens "värdehöjningsteknik" när det gäller vissa saker som exempelvis att utveckla socialt samspel. Om man inte enbart försöker betinga sin egen närvaro till trevligheter som godis, så innefattar ju den här typen av träning att man i viss mån shejpar fram ett beteende från hunden. Helt klart är träningen väldigt effektiv om man passar på att följa upp just det sociala beteende man gillar, ex viftande svans och slick i ansiktet, med en godis eller annan förstärkare. Naturligtvis sker också just dett helt naturligt många gånger och det är klart att vi ska utnyttja den positiva effekren i att kunna presentera nåt hunden gillar efter att vi först gosat/latjat lite. jag vill dock inte systematiskt göra "rätt" typ av socialt beteende som kriterium för att nå en annan förstärkare. För mig är det viktigt att Caki själv får utveckla sitt sätt att umgås med mig (och andra) och att den sociala interaktionen är det enda som formar hennes beteende.
Jag tror även att det finns en annan problematisk aspekt med det här att "shejpa" fram sociala beteende. Mer om detta och varför jag skulle vara försiktig med att belöna ex lek med godis senare (man kan ju inte skriva ett hur långt inlägg som helst).
01 oktober 2008
Godis eller inte, det är frågan..
Jag har inte så många träningstekniska detaljer att klura på hur jag ska lösa än (även om det går alldeles utmärkt att klura, planera och oroa sig i förväg), men det är desto fler frågeställningar kring generella förhållningssätt som bryr min lilla hjärna. Just nu funderar jag bland annat kring det här med godis.
Till att börja med - självklart så är jag "för" att använda godis i träningen och det kommer jag att göra med ligga Caki också. Frågan är om det kan bli för mycket godis, för ofta, i för många situationer? Än så länge har Caki faktiskt inte fått nåt annat godis än sin mat vid mattid - nåt som känns lite ovant för en klickermänniska. (Hur det kommer sig att jag gör på det här sättet kommer att ta tid att reda ut, så det får nog bli över en följetong av bloggtillfällen, men jag kan säga att jag ändrat mig en hel del i mitt träningstänk på många sätt.)
Hittills går allt jättebra, hon förväntar ju sig inte att få nåt godis utan är väldigt nöjd över att få vara med i gänget. Det hon behöver mest just nu är ju ganska basala saker som trygghet, social samvaro, mat osv. Kan jag dessutom vara lagom mycket backup när hon ska utforska världen så är det ju också nånting hon värdesätter (gissar jag, men kan ju aldrig veta... Har föresten kommit på att man måste gissa en massa och jobba utifrån det, skulle man bara handla utifrån beteenden man kunde observera så skulle man inte komma så långt, eller långt kanske man kunde komma, men inte så långt som den som dessutom gissar saker och gissar rätt.)
Valpen är alltså nöjd trots att hon inte får godis än så länge medan jag tycker att det är lite jobbigt ibland att inte få förstärka "på riktigt" när hon gör små söta saker spontant (eller efter lite guidning för den delen). Nu tycker jag inte att det vore det minsta fel att sticka till henne en godbit då och då när hon gör nåt extra bra men det är faktiskt ganska nyttigt för mig att låta bli. Jag tvingas helt enkelt att jobba på och utveckla det belönande i det sociala samspelet med mig. Jag vet nämligen hur lat jag blir, har jag godis så är jag urdålig på att belöna med mig själv och till slut har jag en hund som blir "besviken" för en klapp då den har kommit att betyda "sorry, slut på godis"...
Jag har så mycket gratis nu när hon helt naturligt tycker att jag är rätt lajbans, detta vill jag behålla! Vi får se om min taktik fungerar...
Självklart leker jag med henne iaf! Det är ju viktigt att börja utveckla och forma leken tidigt och den är ju också lättare att göra "relationsbyggande". Men nu orkar jag inte skriva längre, det får bli mer om hur jag resonerar kring godis och relation, samt hur jag faktiskt utnyttjar den mat hon får imorgon.
Några bilder från i förrgår - numera inaktuella för båda öronen står upp.
Till att börja med - självklart så är jag "för" att använda godis i träningen och det kommer jag att göra med ligga Caki också. Frågan är om det kan bli för mycket godis, för ofta, i för många situationer? Än så länge har Caki faktiskt inte fått nåt annat godis än sin mat vid mattid - nåt som känns lite ovant för en klickermänniska. (Hur det kommer sig att jag gör på det här sättet kommer att ta tid att reda ut, så det får nog bli över en följetong av bloggtillfällen, men jag kan säga att jag ändrat mig en hel del i mitt träningstänk på många sätt.)
Hittills går allt jättebra, hon förväntar ju sig inte att få nåt godis utan är väldigt nöjd över att få vara med i gänget. Det hon behöver mest just nu är ju ganska basala saker som trygghet, social samvaro, mat osv. Kan jag dessutom vara lagom mycket backup när hon ska utforska världen så är det ju också nånting hon värdesätter (gissar jag, men kan ju aldrig veta... Har föresten kommit på att man måste gissa en massa och jobba utifrån det, skulle man bara handla utifrån beteenden man kunde observera så skulle man inte komma så långt, eller långt kanske man kunde komma, men inte så långt som den som dessutom gissar saker och gissar rätt.)
Valpen är alltså nöjd trots att hon inte får godis än så länge medan jag tycker att det är lite jobbigt ibland att inte få förstärka "på riktigt" när hon gör små söta saker spontant (eller efter lite guidning för den delen). Nu tycker jag inte att det vore det minsta fel att sticka till henne en godbit då och då när hon gör nåt extra bra men det är faktiskt ganska nyttigt för mig att låta bli. Jag tvingas helt enkelt att jobba på och utveckla det belönande i det sociala samspelet med mig. Jag vet nämligen hur lat jag blir, har jag godis så är jag urdålig på att belöna med mig själv och till slut har jag en hund som blir "besviken" för en klapp då den har kommit att betyda "sorry, slut på godis"...
Jag har så mycket gratis nu när hon helt naturligt tycker att jag är rätt lajbans, detta vill jag behålla! Vi får se om min taktik fungerar...
Självklart leker jag med henne iaf! Det är ju viktigt att börja utveckla och forma leken tidigt och den är ju också lättare att göra "relationsbyggande". Men nu orkar jag inte skriva längre, det får bli mer om hur jag resonerar kring godis och relation, samt hur jag faktiskt utnyttjar den mat hon får imorgon.
Några bilder från i förrgår - numera inaktuella för båda öronen står upp.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)