Hur blir jag egentligen en duktig hundtränare?
Hur många av oss säger inte ”med nästa hund ska jag inte göra om misstaget att…..”. Vi vet egentligen att vi antagligen kommer att göra andra fel med nästa hund eftersom ingen hund är den andra lik, men inom oss finns ändå en önskan om att göra allt rätt. Att våra hittills införskaffade kunskaper, erfarenheter och tränarfärdigheter ska räcka för att vi ska slippa känna oss ”misslyckade”.
Jag vill passa på att påminna om att det inte går att känna sig nöjd om man går in i sin tränarroll med förhoppningen om att inte göra något fel. Redan första veckan önskade jag att jag gjort saker annorlunda med Caki och vid det här laget är listan på ”misstag” som jag gjort ganska lång.
För att inte bli helt knäckt så tvingades jag tänka till på det här med att vara en bra tränare. Jag insåg ju att om jag kan gräma mig en hel kväll för att jag ”lekte lite för länge så att hon hann tröttna på mig”, så kommer jag spendera alldeles för mycket tid med att känna mig nedslagen och missmodig.
När man blir besviken så beror det på att ens förväntningar inte uppfylls, så vad är det rimligt eller ens önskvärt att förvänta sig av sig själv? Ja om målet är att bli en bra hundtränare så är det ju klokt att definiera för sig själv vad man tycker det innebär att vara just en sån. Jag gjorde en lista på saker som jag tror har inflytande på om jag blir en så bra tränare som jag vill vara. Saker att bli bättre på och saker att tänka över.
1) Mål och önskningar
Vad vill jag med min träning? Vill jag vinna SM, bli duktig på shejping eller enbart ha roligt med min hund? Naturligtvis kan man vilja flera saker samtidigt, men det är nog klokt att RANGORDNA för sig själv vad som faktiskt är viktigast. Då kan man lätt mäta sina med och motgångar mot dessa mål och prioritera att uppfylla det som man satt som nummer ett.
2)Värdegrund och etiskt ställningstagande
Vilka metoder är det ok att jag använder mig av för att påverka hunden i den riktning jag vill?
I vissa situationer är det här lätt att ta ställning till. För mig är det t ex självklart att träning som syftar till att jag ska kunna tävla med min hund (alltså enbart för mitt nöjes skull) inte bör baseras på tvång och obehag. Det kan enligt mitt sätt att tänka inte vara viktigare att få till snygga lydnadsmoment än att jag ska kunna säkerställa att träningen är trevlig för hunden.
Svårare blir det om man pratar vardagslydnad och här varierar åsikterna nog mer mellan tränare. Jag har t ex bestämt mig för att det är så viktigt att jag har en säker inkallning på min hund att jag är beredd att använda obehag för att lyckas med den träningen om jag behöver. Därmed inte sagt att jag tänker bygga min träning på det, men det är viktigt att definiera för sig själv var gränserna går i olika sammanhang. (Tack Per för att du hjälpt mig förstå vikten av att tänka igenom det här!)
Det är ju lätt att fokusera på obehag då man sätter upp sådana här ”etiska” riktlinjer för sin träning, men för mig är det lika viktigt att tänka över hur mycket frustration och besvikelse jag kan tillåta mig att hunden känner.
Har jag kanske som mål att lyckas frishejpa alla moment så måste jag bestämma mig för vad jag tycker det är ok att min hund utstår i form av stress och frustration. Är jag skicklig på kriteriesättning och annat som kan göra det tydligt för hunden så kanske jag lyckas alldeles utmärkt utan att överskrida den gränsen, men om det strular för mig så kanske tvingas byta strategi ibland.
Samma sak gäller vardagslydnad, vill jag få en lydig hund utan att någonsin använda obehag så bör jag göra samma slags överväganden. Jag måste också fråga mig hur mycket av mitt beslut som är just ett etiskt ställningstagande och hur mycket som är en träningsutmaning. Det kanske blir till ett mål i sig att klara av att vara helt ”ren” från att använda obehag i träningen. Då är ju inte längre en önskan att vara schysst mot min hund det enda motivet och jag måste genast bestämma mig för vad jag är beredd att ta till för metoder för att lyckas. Hur mycket av min träning kan baseras på ”timeout”? Hur mycket tid tycker jag det är ok att hunden spenderar i bur? Hur mycket av det som är förstärkande för hunden i det vardagliga livet, exempelvis lek med andra hundar eller att springa fritt, är det ok att jag fråntar den i min strävan att kontrollera förstärkarna? Jag säger absolut inte att det är fel att begränsa hundens tillgång till vad den anser vara livets goda, tvärtom tycker jag att det ofta är ett bra och effektivt sätt att jobba på. Det är nog bara vettigt att tänka över var man står. Hur bra man än förstärker rätt beteende (förhoppningsvis den viktigaste faktorn för framgång) så kommer man inte ifrån att det ibland måste ”kosta” för hunden att göra fel. Alltså blir det upp till oss att bestämma oss för på vilket sätt det får kosta och hur mycket.
3) En träningsmetod som fungerar
För att få en röd tråd i träningen gäller det att jag hittar ett grundläggande ”träningstänk” som jag känner mig bekväm med och som går i linje med mina mål och mina värderingar.
Är mitt mål att bli grym på shejping eller att kunna lära hunden så många olika beteenden som möjligt vill jag antagligen att hunden spontant ska kunna bjuda på en stor repertoar av beteenden. Sannolikt jobbar jag nästan enbart med shejping och vill undvika att visa/locka hunden i träningen. Att hunden lär sig att lära är troligtvis viktigare än de olika momenten i sig.
Om jag är en person som har just det tävlingsmässiga utförandet som främsta mål kanske jag lägger upp min träning lite annorlunda. Stadga och signalkontroll kanske har en högre prioritering och jag kanske kan tänka mig att locka/hjälpa hunden i situationer där jag bedömer det som väldigt viktigt att snabbt få ett korrekt utförande. Resultaten blir viktigare än metoden (även om jag sannolikt vill skapa förutsättningar för effektiv träning i framtiden och således lära hunden att lära även nu).
Utifrån de grundläggande principerna jag bestämmer mig för gällande min träning kan jag sedan utveckla sättet jag tränar på och experimentera med olika lösningar för enskilda moment.
4) Strategier och lösningar för enskilda moment
Nästa punkt handlar om att ha tillräckliga kunskaper och erfarenheter för att veta hur jag kan ta mig an en specifik träningssituation rent praktiskt.
Om det så gäller hur jag lär in sändande till rutan eller får till säkra spårupptag så är jag här betjänt av egna och andras erfarenheter. Det handlar helt enkelt om att ha till gång till (bra) information om hur jag kan lägga upp min träning och tillräckligt med egna kunskaper (eller hjälp) för att veta vad som passar sig för just min hund.
5) Tränarfärdigheter
I den här kategorin hamnar timing, förmåga till lämplig kriteriesättning och att kunna belöna hunden på ett bra sätt. Det vill säga kunna omsätta sina tankar och sin plan i praktiken.
6) Att kunna läsa sin hund
Nu ska jag vara lite tvärt emot. Jag vet att man inom klickerträningen har som strategi att ”jobba utifrån vilka beteenden man ser och inte bry sig om vad som på går i hundens huvud”. Det må vara en god tanke som hindrar oss från att hitta på för många historier om varför hunden gör si eller så, men jag tror att det lika ofta hämmar oss i vår relation till hundarna. Tvärt om tror jag att ju bättre vi blir på att dra slutsatser om vad som pågår i hunden, desto bättre tränare kommer vi att bli. Detta för att även det som vi inte ser blir förstärkt/straffat när vi förstärker/straffar de synliga beteenden som hunden gör. Bara för att någonting inte går att mäta (se) så kan man inte bortse ifrån det. (När jag skrivit det här så kom Per och påminde mig om hur viktigt det ändå är att vara klar över skillnaden mellan vad vi ser och vad vi tror, så på det sättet är det ju bra att denna poängteras.)
Det är förstås inte så lyckat om man gissar en massa som inte stämmer, men hur duktig blir man på att läsa sin hund om man utgår ifrån att man inte kan och därmed struntar i att försöka lära sig. Nej, jag tror på en ödmjuk inställning inför den svåra uppgiften att förstå vad som pågår i hundens huvud, men att man just därför övar sig på att försöka..
Sen kan man så klart säga att det sällan behöver bli fråga om att gissa. Att man helt enkelt kan vara väldigt uppmärksam på hunden och förhålla sig till (förstärka eller straffa) de små beteenden som är resultatet av vad som händer ”i” hunden. Och visst kan jag säga att ”när min hund gnäller så är det ett beteende jag inte vill ha så jag belönar det inte”, utan att dra vidare slutsatser om beteendet, men jag tror att jag kan komma längre om jag törs gissa lite. Vågar jag t ex tro att hunden gnäller för att den är stressad och till och med gissa varför (det är ju en vid skillnad på om den gnäller pga för hög förväntan eller pga frustration), så kan jag göra mer än att låta bli att förstärka. Jag kan ändra på förutsättningarna för att nästa repetition ska bli lyckad.
Just det är faktiskt en annan del i det här med att läsa sin hund. På kurs för Maria Hagström så frågade hon oss ofta ”Tror du att nästa repetition kommer att bli lyckad? Om ja - kör på med ett nytt försök, om nej - låt bli.” Detta är verkligen ett helt suveränt sätt att tänka tycker jag! Man skulle kunna säga att det handlar om situationsbunden kriteriesättning och förutsätter att jag kan bedöma hur stor chans min hund har att lyckas med det jag vill just nu i den här situationen. Tänk om man kunde bli riktigt, riktigt duktig på det….. Antar att det gäller att öva…
7) Att kunna lära av sin hund
Den här punkten handlar om att om man utgår ifrån att alla hundar är unika så finns det ingen möjlighet i världen att man ska kunna göra allting helt rätt på en gång när man träffar en ny hund. Hur mycket erfarenhet jag än har så kommer jag inte att kunna förutsäga vad som är exakt rätt för just dem här individen i alla lägen. Den är ju inte som någon annan jag mött! (Självklart spelar erfarenhet en stor roll för hur mycket ”fel” det blir men det tänker jag bortse från i det här som ska bli min upplyftande lilla tankemodell.)
Det ingår alltså i paketet att vi måste låta hundarna visa oss vilka de är. Det ingår att leka lite för mycket så att hunden tröttnar, att klappa på fel ställen, att sätta felaktiga kriterier när vi tränar och att få problem med något som vi bara inte kunde föreställa oss skulle strula.
Vi bör inte se de här grejerna som misslyckanden utan som något helt normalt. Istället för att känna oss knäckta så borde vi koncentrera oss på att bli snabba på att modifiera vår träning utifrån den information som våra hundar ger oss.
Kan det vara så, att en god tränare samtidigt måste vara en god elev?
