Tänkte jag skulle bli klar med den här "godis eller inte - diskussionen" nu och dessutom få lite sagt om lek.
Resonemanget jag för har liksom tagit en annan vändning än som var tänkt och rubrikerna känns därför lite missvisande. Från början hade jag mest tänk att reflektera över det här med att jag tidigare känt mig tvungen att belöna precis allt hunden gör med godis. Ni vet, jag lockar upp hunden på en sten - godis. Hunden vågar sig fram till nåt läskigt - godis. I det senare fallet är jag numera väldigt försiktig med att lägga mig i för mycket och försöker att inte göra en så stor sak av det hela, det bästa är ju om hunden reder ut såna här saker på egen hand och att jag bara signalerar att det är inget jag bryr mig om. I det första fallet är det väl inte vansklig att ge godis, men jag menar att om jag inte kan belöna med bara beröm i en sådana enkla situation, hur mycket jobb krävs det då inte innan hunden kan orka gå ett helt lydnadsprogram utan annan förstärkning än socialt beröm från mig. Uppdrag "gilla när matte blir glad" råder alltså här hemma!
Innan jag fortsätter måste jag bara säga att det här med att jag inte ger godis än så länge inte är något jag gjort till en principsak. Jag strävar hela tiden efter att träna på det sättet som jag tror kommer ge mig mest på lång sikt.
Även om mitt mål är att spara det mesta av godisgivandet till lydnadsmomentträningen, så kommer jag snart nog behöva använda en del godis för att börja träna lite svårare (för en mallevalp alltså) vardagssaker, som att släppa saker hon har satt tänderna i utan knussel. Just det är ett område som kan bli en utmaning att klara utan konflikter eller svalda föremål, så där vore jag ju korkad om jag inte tog den enklaste vägen. Jag tror faktiskt att godis är den mest effektiva förstärkaren i just den träningen eftersom att det går snabbt att avlämna och inte innefattar en massa stoj. Som Eva Bodfält skrev i kontaktkontraktet angående liknande situationer så gör ett par godbitar också att hunden lättare kommer ur en eventuell ”kamp”-sinnesstämning och går över i ”äta”-sinnesstämning. Målet med den träningen är att hon självmant ska spotta ut saker när jag ber henne, men jag har som sagt inte börjat med det än eftersom prio ligger på andra saker. (Mer om Prioriterade övningar senare.)
Nu mer om det här med det att shejpa hunden i dess sociala beteende gentemot oss. Först och främst så finns det självklart många positiva effekter med att utnyttja den här möjligheten. Hunden kommer uppskatta det sociala mer (klassisk betingning) och dessutom lära sig bete sig som vi önskar. Dessutom finns den troliga möjligheten att hundens beteende "smittar av sig" på dess känslor, dvs om den beter sig som att den tycker att det är jättekul att kela så kommer den så småningom känna att det är kul att kela.
Det jag är orolig över är att det finns en baksida också. Det problem jag ser är att jag minskar min möjlighet att läsa och tolka min hund. Detta dilemma gäller egentligen för mycket av vad vi lär hunden.
Det enda sätt som hunden kan kommunicera med oss på är genom att bete sig på olika sätt och det gäller att komma ihåg att beteenden vi har lärt den förlorar i informationsvärde för oss.
Har jag lärt hunden att vara tyst och ligga ner i buren för att få komma ut, så betyder beteendet "att vara tyst och ligga ned" inte garanterat samma sak som det hade gjort om hunden gjort det spontant. Denna problematik har alla av oss stött på, vi vill ex att valpen ska var tyst i buren, men vi vill att den ska säga till på natten då den måste ut och kissa.. Självklart måste det bli så att man lär hunden hur den ”måste” bete sig i vissa sammanhang, men jag vill hemskt gärna att hundens beteende gentemot mig ska ge mig så mycket information som möjligt om hur hundens allmänna sinnestillstånd och känslor inför mig.
Detsamma gäller för lek. Jag vill inte lära min hund att leka intensivt för att få godis, jag vill att lekens intensitet ska ge mig information om hur roligt hunden tycker det är. Målet är alltså att verkligen försöka göra leken genuint rolig för hunden och jag försöker leka när jag tror att jag har goda förutsättningar för att hon ska tycke det är roligt. Följaktligen skulle jag inte heller här göra ett visst typ av lekbeteende som ett kriterium för att nå en annan förstärkare, även om jag naturligtvis ser till att hon får "vinna" leksaken när hon leker på ett sätt jag gillar osv.
Att få hunden att älska lek kan ju vara lättare sagt än gjort om man har en hund som har grundinställningen att det tråkigt. Då kan det ju vara en utmärkt idé att försöka höja värdet på leken med godis, men när man har ett litet frö av leklust tänker jag att det är klokt att försöka göra den värdefull i sig.
(Likadant tänker jag kring det sociala. Det är nog lättare att utveckla den biten för sig själv om man har en valp eller en något sånär kelintresserad hund. Har man en hund som är helt ointresserad av klappar och gos kan det väl vara utmärkt att först försöka värdehöja "sig själv" med godis eller annat. Eller vad vet jag, jag bara funderar en massa.)
Lusten att leka med saker är ju även förknippat med föremålsintresse, något som är av stor betydelse i exempelvis uppletande. Förut körde jag mycket med att låta min hund hitta och markera ett föremål i utbyte mot godis. När jag så träffade Per, som är fd tjänstehundsdressör, gjorde han mig uppmärksam på vikten av att hunden har ett "primärt" intresse för föremålen i sig självt. Det kan gå väldigt bra att lära hunden leta och markera föremål genom att belöna med godis hos föraren, men när det kärvar riktigt för hunden och den har sökt länge utan att hitta, då är det många gånger att föremålen i sig har ett värde för hunden som gör att den orkar fortsätta ännu lite till.
