Som den uppmärksamme redan noterat är jag inte världens flitigaste bloggare. Jag håller det för ganska troligt att jag heller aldrig kommer att bli det (men man vet ju aldrig). Någon gång ska emellertid vara den första, och den gången råkar faktiskt vara just nu.
Det finns en hel del klokt i Jennys senaste inlägg (jag håller nämligen med om nästan allt;-) ). Hon skriver om flera saker som jag gärna skulle vilja utveckla utifrån mina egna tankar, men eftersom jag sitter på jobbet nu och inte vill lägga mer tid än motsvarande min fikarast på detta inlägg så nöjer jag mig med följande:
En av de saker jag har störst problem med när det gäller klickerläran (ja, jag vet, det finns många olika läror, klickern i sig är bara ett verktyg och ingen metod osv, men ni fattar vad jag menar...) är det alltför ensidiga fokuserandet på beteende och att det nästan är "fult" att tolka det hunden gör. Detta kommer jag återkomma till i framtida inlägg, men nu nöjer jag mig med att till fullo instämma i vad Jennny skrivit om detta och avslöja en reflektion jag gjorde då jag arbetede med att utbilda tjänstehundar. Som yrkesdressör har man många hundar igång samtidigt (åtminsone hade man det då, jag vet att detta ändrat sig en hel del på senare år) och det finns lite tid för omfattande spekulationer. Man åker helt enkelt ut i skogen och dresserar, funderandet och teoretiserandet sker i stor utsträckning samtidigt. Åtminstone var det så för mig. Detta har bland annat den nackdelen att man gör en massa misstag man inte hade gjort om man haft tid att planera mer. Å andra sidan blir man duktig på att läsa hunden och utifrån detta fatta snabba beslut. När jag hade jobbat några år märkte jag att under dressyr arbetade min hjärna hela tiden i samma loop eller vad jag ska säga. Jag noterade konstant vad hunden gjorde (beteende) och med detta som grund frågade jag mig "varför", oftast två, tre eller till och med fyra gånger i rad tills jag kommit till pudelns kärna (trots att det aldrig handlade om pudlar, hmm) eller åtminstone så långt jag kunde, för att slutligen landa i "vad ska jag göra?". Alltså: VAD?-VARFÖR?-VARFÖR?-VARFÖR?-VAD? Denna frågekedja skedde oftast snabbt, för att inte säga ögonblickligt (det är ju tvunget för att åtgärden ska kunna komma vid rätt tidpunkt). Den sker också i stor utsträckning omedvetet och, som sagt, om och om igen, hela tiden.
Vad vill jag då ha sagt med detta, är det ett bevis för att man inte ska fokusera ensidigt på beteende? Inte alls, det är bara en beskrivning av att mitt sätt att träna hund inbegriper en hel del tolkande av hundens beteende. Bevisen får jag be om att få försöka prestera när jag har bättre med tid.
/Per
