Tävlingspsykologi

Mina sammanfattande stolpar efter att ha läst "Lyckas på tävling" (Niina Svartberg)

Nervositet

Strategier

Öva på att träna i situationer som gör mig nervös:

-videofilma.

-träna med ngn du inte känner.

-tävlingsträna på främmande klubb.

-sätt upp mål innan passet, berätta om dem för kamraterna.

-iscensätt träningstävling på plats där många passerar.

Träna på att slappna av, ta hjälp av musik eller fysisk aktivitet.

Träna på att agera avslappnat och andas lugnt för att lura sinnet och känna dig mindre nervös.

Attityd till nervositeten, försök tycka att det är ok med lite pirr.

Slösa inte energi genom att oroa dig över sådant du inte kan påverka.

Fokusera på uppgiften – att vara en bra förare till min hund.

Tänk igenom hur det passar mig bäst att vara innan tävlingen. Själv i lugn och ro? med andra?

Koncentration

Lagom brett fokus och lagom avvägning mellan inre(inom dig) och yttre(omgivningen) fokus.

Fokus i tid: Nu, inte då eller sen.

Öva på att vara riktigt fokuserad även under träningspassen.

Träna med störning, ex på stan eller bli kommenderad av ngn som inte riktigt kan.

Ögonkontroll. Bry dig endast om att titta på relevanta saker. Även för hundens skull.

Skapa rutiner att fokusera på innan, under och efter prestationen. Ger trygghet.

Dela upp tävlingen i delar och koncentrera dig på en del i taget.

Träna in en slags påminnelse (ex ett ord) för att återfå fokus på det viktiga om ngt oväntat händer.

Öva i andra situationer, strunta ex i att låta dig störas av långa köer el störande ljud.

Målsättning

Tänk igenom vad det egentligen är som driver dig.

Skapa uppgiftsmål istället för resultatmål. Detta är mindre beroende av saker du inte kan kontrollera.

Ha drömmål som inspirerar samt mellanmål (och ungefärlig tid för dessa).

Viktigt att lova sig att man själv är bra oavsett om man når målen eller inte.

Skapa en plan för vad som behöver förbättras och hur. Iaktta vilka resurser och hinder som finns.

Utvärdera målen regelbundet. Var flexibel och förändra målen eller planen vid behov.

Skapa även mål för träning, inte bara för träning.

Skapa bilder för målen.

I tider av motgångar är det extra viktigt att hitta uppgiftsmål att fokusera på.

Målen ska vara dina egna och något du verkligen vill (inga tvång eller krav).

Målen ska vara djärva och attraktiva men uppnåeliga.

Formulera målen positivt.

Sätt upp tidsramar för mellanmålen.

Målen ska vara konkreta och mätbara.

Självförtroende

Det förtroende du har till din egen förmåga blir gärna en självuppfyllande profetia.

För hundförare speciellt viktigt att utstråla självsäkerhet för att ge hunden rätt signaler.

Två aspekter av självförtroende (vilka båda är viktiga för att nå goda resultat):

Tro: Vår tilltro till vår förmåga. Ostabil, varierar från situation till situation.

Acceptans: Att acceptera sig själv oavsett vad som händer. Stabil över tid.

Odla ett tankesätt kring dig själv som hjälper dig istället för stjälper dig.

Skilj på sak och person. Håll kritik konstruktiv - adressera det som gjorts, inte personen/dig själv.

Inte för mycket fokus på drömmålet, lägg märke till lyckanden på vägen och gläds åt dem (var stolt!).

Om det går mindre bra är ditt värde som individ är lika bra ändå. Jobba ev. med affirmationer.

Visualisera bilder av framgång om och om igen. Känn känslan och njut.

Visualisering av att du klarar svåra situationer är ett effektivt sätt att förbereda sig. (Hur lyckas du?)

Hur du tänker om varför det gick som det gick påverkar ditt självförtroende. Beror resultatet på stabil el ostabil faktor, inre el yttre orsaker . Har du möjlighet till kontroll eller inte över resultatet.

Leta bevis på din förmåga.

Agera som om du har gått självförtroende.

Var en bra coach till dig själv! (tala till dig själv på ett sätt som du skulle tycka var bra för en kamrat).

Se till att både du och hunden är väl förberedda för era uppgifter på tävling.

Den mentala verktygslådan.

Bilder

Alla förändringar börjar med en tanke.

Bli med vet om dina tankar (styrbilder) och börja tänk på ett sätt som gagnar dig.

Fokusera på bilder av de lyckade repetitionerna istället för den misslyckade.

Bilder kan användas för att framkalla avslappning.

Bilder om drömmål och mellanmål kan användas som styrbilder.

Bilder om arbetsstrategi/mål för träningspass kan användas som förberedelse för träningen.

Ändra din bild av dig själv för att påverka din självkänsla.

Föreställ dig själv som helt fokuserad på tävling.

Använd bilder för att framkalla en viss känsla som du tror gagnar din prestation.

Träna teknik genom visualisering.

Ord

Affirmation - Fokusera på det positiva (inte ordet inte) och upprepa detta för dig själv (lura hjärnan).

Anv nyckelord (rest av affirmation) för att återta fokus efter störning (ex, lugn!, ta hand om hunden!).

Förknippa ett ord med glädje (anv det när du är glad) och säg det sedan när du vill framkalla känslan.

När du upptäcker negativa och störande tankar-resonera med dig själv och ifrågasätt tankarna.

Andra mentala tekniker

Tankestopp - stoppa negativa tankar genom att säga/tänka stopp + framkalla bilden av en stoppskylt.

Nolla dig – töm medvetet huvudet på tankar (tänk på en färg el föreställ dig torka av en whiteboard).

Träa negativa tanker - lägg tankar som inte gynnar dig åt sidan ( vid ett träd) för att ta upp dem sen.

Oroa dig – på en begränsad tid eller överdriv jättemycket (så det blir komiskt).

Lär dig leva i nuet i vardagen (bra erfarenhet att ta med till tävlingen då du vill fokusera här och nu).

Stör dina störande tankar genom att ex räkna steg eller knäppa med fingrarna för att mota bort dem.

Lär av förebilder – härma ngn som lyckats.

Hitta en bra attityd. Gör det till en lek att tänka ”vad finns det för positivt med det här?” och ”vad finns det för positivt med att göra tvärt om?” istället för att tänka på vad som kan vara negativ.

Kvalitet i träningen

Ha en mer långsiktig planering och planera dagens pass utifrån denna.

Tänk på tidsperspektivet. Passar ex bättre att träna på problematiska saker långt ifrån tävling.

Utvärdera träningen kontinuerligt.

Tävlingsträning

Träna dig att agera bra med både inre (ex trött, dåligt humör) och yttre (ex dåligt väder)störningar.

Träna på att hålla kvar den attityd mm du vill ha på tävling under svåra (ex irriterande) förhållanden.

Testa om dina rutiner fungerar under tävlingslik träning.

Träna dig i att kunna se kallt på, och släppa, dina misstag. Coacha dig själv till att se det bra.

Tänj gränser, träna lite istället för att inte träna alls när du inte har lust. (obs attityden!)

Tänk på hur du kan minska skillnaden mellan träningssituationen och tävling för hunden (ex rutiner).

Träningskamrater. Tala om vad du önskar från dem under tävling. Dela med er av erfarenheter, ex störningar ni råkat ut för. Hjälp varandra fokusera på det positiva.

Prestera på tävling

Vänd tanken! Strunta i domaren, publik mm det enda viktiga är att du är en bra förare till din hund.

Acceptera förutsättningarna och inse att tjusningen med tävlingen är att man inte vet hur det ska gå.

Fokus ska ligga på vad du vill ska hända, inte vad du vill undvika ska hända.

Din tid på banan är din. Be inte om ursäkt för att ni finns, äg planen och utnyttja tiden.

Ta ansvar för prestationen. Om bra - var stolt, om sämre - undvik bortförklaringar (och träna mer).

Se varje situation du råkar ut för som ett tillfälle att öva dig.

Träna extra mkt på omständigheter som du tycker är svåra. Gör svagheter till styrkor!

Skapa rutiner för både förarens och hundens skull. Innan, mellan moment, efter (positiv upplevelse).

Innan start - gör det som ger dig bäst förutsättningar att gå koncentrerad in på banan.

Ögonkontroll (se tidigare) och ett säkert kroppsspråk viktigt för hunden och dig själv.

Skapa trygghet genom förberedelser.

Tips: Var i god tid. Umgås med folk som har en positiv attityd. Ta reda på mycket om upplägget för tävlingen. Känn till reglerna. Ta inga tekniska instruktioner just innan start. Använd dig endast av mentala tekniker som du använt tidigare. Avslöja inte era svagheter för domaren. Ha kul!

Utvärdera. Tre positiva saker för varje negativ sak om din insats. Utvärdera även förberedelser, koncentration, attityd, rutiner, personer runt om, samarbetet.

Exempel på informativt felande, tjat och hjälper

Ambitionen att skriva kortfattat lämnar ofta en känsla av att jag vill förtydliga saker så nu tänkte tillåta mig själv att verkligen lägga ut texen angående ämnet felande. Varning för extremt detaljerade träningsexempel:)

Först och främst vill jag bara säga att anledningen till att jag tänker så mycket på hur jag bäst ska fela är att jag tycker att det är svårt och inte för att jag tror jag vet hur man bäst gör (jag kan ju ha en lite självsäker ton ibland vilket nog blir lite missvisande).

Mitt mål är att träna på ett effektivt och för hunden tydligt sätt som är roligt och präglas av sammarbete. För säkerhetsskull vill jag säga att hur seriös jag än verkar på bloggen så vill jag att lydnadsträningen ska vara en rolig lek för oss båda.

Nu kan jag tycka att jag kommit en bit på vägen i det här med felande när det gäller just min hund, men det finns definitivt utrymme för förbättringar. Jag vill komma till det läget där jag känner mig mer bekväm i att fela oftare och att hon inte ska ta det det minsta negativt utan bara jobba på. Kanske är vi på väg ditåt, vi får se, tar annars gärna emot tips.

Det är självklart väldigt individuellt vad som passar olika förare och hundar (dessutom ska det ju passa in i "träningssystemet" i övrigt) och följaktligen är det olika vad man kan ta till sig ifrån hur någon annan gör, hur framgångsrika de än är (som en annan bloggare jag läser nyss skrev).

Jag och mina träningskompisar tränar inte alls lika på alla punkter (t.o.m jag och Vendela gör säkert olika ibland även om vi är så insyltatde i varandras lydnadstänk att jag ibland inte vet vem som tänkt vad. Stor risk att jag snott ideér ifrån henne alltså....:)), men det är ju ganska naturligt egentligen. Ens egen hund är ju den som i slutändan får lära en vad som funkar bäst. (Skrev om bla annat det där att lära av sin hund i ett långt inlägg med rubriken Om att bli en bra tränare som finns på den här sidan nånstans.)

Nu till själv förtydligandet (ni ser hur långt allt blir när jag inte lägger band på mig...):

Med informativt felande menar jag att jag istället för att säga en standardiserad "felsignal" försöker signalera till min hund hur den ska förändra det den gör. Jag har försökt att låta saker från grundträningen av olika beteenden finnas kvar som specifika hjälper/modifierade felsignaler att ta till om momentet behöver korrigeras.

Exempel: Ingångar

Två saker jag velat förändra är att hon ibland gör för grunda ingångar (varpå hon dunsar in i mitt ben om det tempot höjs) eller sätter sig snett. (Dessutom behäver jag få upp tempot, med det har jag i ärlighetens namn inte tagit tag i ännu..)

Fel 1:

Om hon vänder för tidigt så att ingången är på väg att bli för grund så bryter jag det genom att backar undan ett par steg varpå hon direkt rättar sig genom att komma in djupare innan hon vänder och får belöning för det (nu för tiden räcker det med ett bra). Nästa repitition gör hon ofta rätt och kan få bättre belöning.

Anledningen till att hon rättar sig genom att gå djupare beror på hur jag har jobbat med att få till djupare ingångar. Jag har nämligen haft en stor target bakom ryggen (på en pinne i högra handen) som bara syns när hon kommer tillräckligt djupt och växlat mellan att ha den framme -belöning direkt bakom ryggen, och gömd - belöning först efter att hon vänder och sätter sig i fotposition. Jag har växlat mellan dessa båda och ibland när jag kört många rep utan target har hon hon börjat gena och sätta sig direkt och jag har då backat undan. Då har hon oftsat provat med att gå djupt för att titta bakom ryggen igen och jag har satt fram targeten och belönat bakom. Till slut kopplade hon att om jag backar är det smart att prova att gå djupare. Nu kör jag varken med target och knappt med belöning bakom längre, men hon har fattat att hon skall rätta sig genom att gå djupare om jag felar genom att backa.

Fel 2:

Om hon sätter sig snett (vilket ju i praktiken innebär att hon sätter ned rumpan innan hon vänt tillräckligt mycket) så felar jag genom att fortsätta stå still men säga "kom igen då", varpå hon flyttar inrumpan ett extra hack. Då belönar jag (endast med ett bra eller en torr godis nu då hon kan det ganska bra, men det fanns en tid då hon fick bollen för det). Nästa repitition sätter hon oftast rakt och kan få bättre belöning.

Anledningen till att det här funkar beror förstås också på hur jag tränat tidigare. Jag har kört en hel del så att jag snurrar runt i vänstervarv och när hon jobbar tillräckligt bra innåt har jag stannat och belönat henne sittandes (dröjde inte länge förrän hon satte sig i förväntan när jag stannade). Sedan gjorde jag så att efter de ingångar som var lite sneda (så körde jag lite vänster snurr tills att hon jobbade bra inåt med rumpan innan jag stannade så hon kunde sätta sig och belönade. Sedan lade jag på ett glatt "kom igen då" innan jag började snurra och det dröjde inte länge innan hon svarade direkt på detta och flyttade in sig ett snäpp medan jag stod kvar. I det här har jag varit noga med att säga min "informativa felsignal" direkt som hon satt sig/börjat sätta sig och parallellt byggt mycket värde för att jag står helt stilla så att hon ska vara säker på att det är rätt så länge jag är tyst. Hittills går det kanon och hon försöker aldrig flytta sig efter ingången om jag bara står kvar utan att säga något.

Fattar ni hur jag menar (om det är nån som fortfarande läser:)) eller blev det bara bluddrigt?

Nu till tjat och hjälper:

Med tjat menar jag såklart att upprepa signalen (självklart i en lika glad ton som vanligt). Om jag tror att jag kan få henne att göra rätt endast genom att upprepa signalen muntligt så gör jag hellre det än att lägga till en hjälp, men skiter det sig på nåt sätt så föredrar jag att hjälpa henne för att få det rätt (då jag tror att det har bättre pedagogisk effekt) framför att bara göra om och ta allt från början.

Det är klart att det finns en chans att det blir helt rätt nästa gång om man bryter helt och gör om och att man då får möjlighet att belöna ett helt rätt utfört beteende från början till slut vilket är bättre, men det är ju inte alls säkert att det blir rätt (=risk för negativ spiral i mitt fall).

Jag vill minst tre saker med mitt felande:

-Att det ska vara en tydlig skillnad mellan rätt och fel.

-Att det ska vara tydligt VAD det är jag vill att hon ska göra.

-Att hon inte ska få sänkt motivation för att jag felar utan glatt jobba på.

Var för sig är de här grejerna lätt att få till, men det är ju lite svårare när man vill ta hänsyn till allt...

Bryter jag helt och gör om från början blir det en tydlig skillnad på rätt och fel men ibland undrar jag om det inte kan bli lite rörigt för dom att reda ut vad man ville egentligen.

Ställande under gång som tankeexempel

Säg att man ska göra en inkallning med ställande och hunden inte svarar helt på signalen utan förtsätter att springa tveksamt framåt. I det här läget känns det ju fel att ge signalen igen eftersom målet är ett snabbt springande med tvärstopp, men ökar jag verkligen chanserna att det blir bra nästa gång genom att bryta helt och göra om? Jag har ingen aning alltså, jag bara spånar.

Jag tänker att om jag har en hund som kan momentet bra så har jag kanske det, den kanske skärper till sig och lyssnar bättre på signalen, men kan inte min hund momentet riktigt bra är nog chansen att det blir rätt sämre.

Vad händer egentligen om hunden är osäker och inte stannar på "stå" så och jag då bryter och sätter den vid starten? Kedjan blir liksom min signal - osäkerhet - inget beteende - jag anvisar den att sitta i starten. Känns liksom inte helt bra att den instruktion den får av mig efter en stå-signal är att den ska sitta.

En förutsättning för snabba ställanden är väl att hunden förutom att vara van att stanna snabbt, ska känna sig säker på vad den ska göra. Alltså kommer jag nog satsa på att jobba på en tillräckligt lätt nivå för att den ska stanna snabbt nästan jämnt, men om det skiter sig så vill jag ändå stärka henne i att vara säker på vad hon ska göra så jag säger stå igen och kanske igen och sen braaa+belöning när hon väl stannar. Sen gör jag en repitition som förhoppningsvis är tillräckligt lätt för att hon ska göra rätt direkt och ger bättre belöning och sen kanske en på samma nivå som hon först misslyckdes och belönar kanonbra! Självklart hela tiden med en belöningsplacering som hjälper till att få det rätt.

Sen var det det här med att vara tydlig kontra att inte hunden ska gå ner sig. Jag måste ju göra nånting som talar om för hunden att det blev fel annars blir det ju svårt (om än inte omöjligt) för den att veta skillnad på "det var bra, nu gör vi en grej till innan belöning" och "det var inte helt rätt, försök igen". Har man en hund som är som ett duracellbatteri funkar det väl bra att bara säga fel och göra om, men har hunden lätt att tappa motivation är det inte så lätt. För mig känns det inte heller bra att behöva fela så himla glatt och busigt att det nästan är som om jag belönar hunden socialt. Då finns ju risken att hunden kopplar mitt glada sätt med utebliven belöning, alternativt att hunden knappt uppfattade att det blev fel. Jag vill att jätteglad matte=bra gjort.

Med reservation för att jag kan ändra mig tycker jag alltså att det är ett ganska bra alternativ för mig och min hund att jag, när det blir fel, helt enkelt med glad röst påminner om vad det är jag vill. Det gör att hon är säker på att det är rätt när jag inte säger något (eller berömmer), att hon förstår vad jag vill att hon ska göra för att det ska bli rätt, och förhoppningsvis att hon håller humöret uppe (genom att hon får en instruktion som gör att hon snabbt är på banan igen).

Det finns dock områden som är svåra, när det blir fel i fjärren till exempel så kan det bli ganska rörigt. Tips mottages alltså tacksamt!

Tror jag tömt ut detta ämne nu, men man vet aldrig..... ;D

Inte bara smart att uthållighetsträna tidigt?

Absolut inte färdigtänkt, bara funderingar.

En del som klickertränat sina hundar mycket (inkl jag själv med tidigare hund) har fått problem i träningen när de efter en lång period av grundträning med hög förstärkningsfrekvens har börjat jobba med kedjor och uthållighet, hundarna blir helt enkelt frustrerade när belöningen inte kommer.

Nu har jag nog istället haft alltför stor tilltro till tidig uthållighetsträning som en lösning på problemet. Om man går för fort fram riskerar man kanske att gå miste om en hel del sug för träningen tänker jag, man hinner helt enkelt inte bygga tillräckligt med värde för träningen innan det börjar bli jobbigt. Så känns det i alla fall för mig. (Beror iofs säkert på vilken hund man har, men om man tänker sig en valp/unghund så är det ju ofta ganska jobbigt för dem att bara koncentrera sig en längre stund).

Om man ligger för nära gränsen till att hunden tycker att det är riktigt roligt att träna så blir den också mer känslig för störning, för svårt satta kriterier, sin egen trötthet mm. Har man marginaler på sin sida i form av en jäkla vilja att jobba så får man också per automatik en, i träningssituationen, mer robust hund som lättare fixar att det blir lite tokigt. Hur viktigt som helst.

I början måste borde väl fokus ligga vid att bygga värde för träningen? Att hunden tycker att det är roligt måste ju trots allt vara den enskilt viktigaste faktorn för uthållighet?

Jag tänker nu att det kanske till och med är så att den heta klickerhunden vad det gäller motivatitionen har större förutsättningar för uthållighet i lydnaden än en som är för tidigt (för mycket) uthållighetstränad, men att problemet för den hunden är en bristande förståelse för vad som väntas av den och en ovana vid en lägre förstärkningsfrekvens.

Samtidigt som prio ett är att bygga värde för träningen borde det gå att träna på ett sånt sätt att man rustar hunden för durationsarbete i framtiden. Jag menar alltså att man kanske inte behöver träna just uthållighet i sig tidigt (mätt i tid) utan mer principerna för uthållighet och andra saker som att hunden ska vara säker på när den gör rätt. Eller?

Det bästa för att nå snabbast möjliga resultat är förstås att avancera framåt i träningen i precis lagom takt, men om man nu ska välja att göra "fel" åt nåt håll...

(Har tidigare filosoferat en del kring kriteriehöjning och hur den påverkas av andra faktorer i inlägget Utmana hunden på den här sidan, men jag tänkte nog alldeles för lite på det här med hur viktig hundens attityden till träningen är. Man lär sig.)

Angående skitsnack och bristande ödmjukhet

Det finns en del trångsynta typer av "den gamla skolan" som tycker att det är jättelarvigt med "velourdressyr" och aldrig skulle ha tyckt något annat oavsett vad, liksom det finns andra som bara inte har så mycket till övers för folk som kommer med nya lösningar på saker och ting. Dessa personer hackar onödigt ofta och onödigt hårt på klickertränare och deras försök att bedriva seriös träning på ett sätt som de anser är bra. Men...

En del av det kritiska bemötande som klickertränare får beror ganska säkert på hur de själva för sig i debatten om vad som är lämpliga och effektiva träningsmetoder. Det är ganska vanligt att mer eller mindre nybörjare på hund uttrycker sig väldigt självsäkert om hur god träning ska bedrivas. Duktiga tränare som har hållit på i väldigt många år med goda resultat kritiseras kraftfullt och blir på sina håll betraktade som om de inte fattar någonting. Detta är förbaskat tråkigt.

Klickerträningen har mycket att tillföra men den kanske inte rymmer den mest optimala lösningen i alla lägen. Åtminstone finns det andra sätt att tänka på och arbeta utifrån som är lika bra. Nu är det inte så konstigt att folk har ett lite kaxigt sätt att uttrycka sig (har själv gjort det) när själva ledningen för Canis (som ju trots allt influerat flertalet klickertränare) har allt annat än en ödmjuk attityd i många lägen.

Det är alltså till viss del förståeligt att en del "traditionella" tränare är lite kritiska till klickerträningen, vilket ju är himla synd och onödigt då det operanta tänkandet säkert kan bidra med massor. Flertalet klickertränare skulle också vinna på att ta till sig lite av den kunskap som finns bland de som varit med länge.

Det är så himla trist att man från båda håll pratar skit om varandra och ifrågasätter (utan att försöka förstå eventuella svar som ges) varandras sätt att jobba. Med det inte sagt att det inte finns människor med sin bakgrund i olika träningstradition som är villiga att föra en trevlig och utvecklande diskussion. Jag har sett flera exempel på det på senare tid, vilket gör mig väldigt glad och hoppfull. Dessa diskussioner tränare emellan är vad som kommer kunna föra hundträningen framåt. Inte missionerande.

Gällande mig själv så kan jag nämna att jag för inte mer än två år sedan var allt för upptagen med att ta till mig av allt som bekräftade det jag redan tyckte om hur man borde träna, medan jag inte riktigt orkade diskutera på ett vettigt sätt med människor som tyckte annorlunda än jag. En bra bot på detta var att flytta ihop med någon som kom ur en helt annan hundträningstradition än jag själv:)

Oräkneliga (men trevliga) timmar har vi diskuterat fram och tillbaka och tusan alltså vad givande det har varit (för oss båda). För att inte tala om hur lärorikt det är att se varandra jobba och ha möjlighet att följa varandras hundarnas utveckling på längre sikt.

Ett exempel på en lärorik situation för mig var när Per hade hämtat sin valp (Ebba) och höll på att vänja henne vid att lämnas själv i en komposthage. Ibland när hon vaknade skrek hon i högan sky och det hände då att Per gick tillbaka och hämtade henne. Så kan man ju absolut inte göra tyckte jag, nu kommer hon ju lära sig att det lönar sig att skrika. Per å andra sidan menade att det är självklart att man inte ska hämta en valp som bara är frustrerad och otålig, men att Ebba faktiskt i det läget hade blivit rädd och behövde stöd för att på sikt bli trygg i att lämnas kvar. Men hur vet när man ska gå tillbaka och när man ska lämna henne tills hon blir tyst då undrade jag. Ja det är det som vanligt tyckte Per, det handlar om att kunna läsa sin hund och göra sitt bästa för att förstå orsaken till ett viss beteende.

Orsaken till beteendet avgörande? Snacka om tankeställare för en som redan kunde allt om de inlärningspsykologiska reglerna och tyckte att det egentligen var ganska självklart hur man tränade hund på bäste sätt. (Förstärk bara det beteende som du vill ha osv... arbeta med vad du kan se och inte vad du tror osv...)

Behöver jag tillägga att Ebba är hur cool som helst i att bli lämnad hemma, det beror självklart på fler saker än vad jag beskrivit ovan, men ändå.

För en givande diskussion krävs det förstås att båda parter är intresserade av ett utbyte, men i mån av tillgång på trevliga oliktänkare så rekommenderar jag varmt lite vinkvällar. Jag hade i alla fall aldrig förstått så mycket om hund och träning som jag gör idag om jag inte träffat Per...
....och jag hade definitivt inte skrivit ett sånt här inlägg:-)

Inlägg i debatten...

Det som står nedan är ett inlägg som jag skrev i en diskussion om klickerträning på en annan sida (Mallekrafts blogg). Det gick nog helt obemärkt förbi där, antingen för att det var dåligt eller för att diskussionen var avslutad sedan länge, men eftersom jag inte skäms för vad som står i det ännu, och det är relaterat till inlägget ovan, så får det ligga här.


Tittade in och såg att ni haft en väldigt intressant diskussion här. Kul att se ämnet diskuteras med en så trevlig och respektfull ton, det har jag verkligen saknat i många sammanhang!

Själv tillhör jag dem (om det nu finns några fler än jag) som tidigare satt mig in i och satsat stenhårt på klickerfilosofin rakt igenom, men numera gör skillnad på träning och vardag (ni fattar antagligen hur..). Att jag gör så betyder inte att jag "håller på" det sättet att träna hund och jag tänker inte argumentera för det här. Istället vill jag dela med mig av lite tankar om själva debatten generellt sätt i Sverige (dvs debatten för eller emot klickerträning och i hur stor utsträckning den i så fall är effektiv).

Jag tycker att diskussionen om hur man lämpligast tränar sin hund egentligen består av två saker: Dels har vi en diskussion om vilken metod som får det mest effektiva resultatet och dels har vi en diskussion om vad som är bäst för våra hundar. Dessa blandas oftast ihop, även av mig;)

Angående vad som ger bäst resultat tror jag att det helt och hållet beror på vilken förare och vilken hund det gäller, samt vad man har för mål. För att lyckas måste man som förare vara motiverad utföra den metod man väljer, man måste också ha förmåga att läsa sin hund för att anpassa sina tränarinsatser och vara tillräcklig skicklig (timing, teknisk färdighet)för att lyckas förmedla det man vill. Det handlar helt enkelt om att kunna använda inlärningslagarna effektivt (vilka delar av protokollet man nu väljer att använda..).

Olika metoder har sen olika för och nackdelar när det gäller bla påverkan på samspelet hund-förare och generell aktivitetsnivå mm. Detta gör att olika sätt att arbeta på kanske passar bättre för olika ekipage beroende på vilka individer som ingår och vilka mål man har. Vissa hundar behöver höjas i vissa lägen och andra kanske behöver tas ned på jorden ibland, vissa hundar behöver gasas för att få till en snabb inkallning medan andra behöver sansa sig betydligt för att kunna gå i koppel på stan. Med detta vill jag ha sagt att man kan åstadkomma det mesta med vilken metod som helst om man är skicklig, men att olika metoder har olika för och nackdelar och i sig själva kanske passar bättre för vissa hundar/aktiviteter. Det bästa är att man kan välja själv hur man vill träna:)

När det kommer till vad som är bäst för våra hundar är det kanske inte lika lätt att bara tycka att folk kan göra som dom själva vill. Ingen av oss vill ju se en hund bli orättvist behandlad av en förare med usel timing el motsv, men det kan vi väl bortse från just nu. Ett argument för klickerträning är i och för sig att det är skonsammare mot hunden att träna dåligt på "klickerskt" sätt än med bestraffningar, men det är en annan diskussion för en annan dag. Nu diskuterar jag träning utförd på någorlunda skickligt sätt.

Även på den här punkten (alltså om 100% klicker eller träning med belöningar + ett visst mått av korrigeringar är bäst mot våra hundar) tror jag att det nog beror väldigt mycket på vad det är för hund vi pratar om. De är ju så otroligt olika i hur de tar sig an världen (stressade/ rädda/ hårda/ sorglösa etc) och som jag sa tidigare har ju olika träningsätt olika positiva resp negativa bieffekter även på hundens sinnestillstånd.

I mitt huvud handlar det alltså inte bara om att vissa hundar kanske är svårare än andra att träna på ett visst sätt (dvs att man "måste" korrigera en rejäl hund), utan också om att en hund, beroende på hur den är, kan fara mer eller mindre illa av en viss behandling.

En lite tuffare brukshund kanske knappt låter sig bekomma av en viss korrigering och då kan det knappast kan vara betraktat som djurskyddsetiskt fel att korrigera den så ibland. En annan hund däremot kanske tar väldigt, väldigt illa vid sig av motsvarande behandling och då måste det vara betydligt mer tveksamt djurskyddsetiskt sett att behandla den så. Det finns också säkerligen hundar som inte mår bra av att shejpas för mycket (kanske väldigt stressade individer som mest av allt måste lära sig att ta det lugn), medan andra individer tål hur mycket shejping som helst (till och med långa pass med en mindre skicklig tränare) utan att må det minsta dåligt av det.

Det här sista tycker jag det pratas för lite om, att om det är rätt eller fel med bestraffning i träningen kanske också beror på vem man har i andra änden av kopplet. Eller rättare sagt, många som korrigerar sina hundar är väldigt medvetna om detta och jobbar mot att hamna på en lagom nivå (lyckas såklart mer eller mindre bra), medan de flesta som kör helt utan korrigeringar aldrig verkar diskutera detta (verkar ju iofs logiskt om de inte diskuterar det för egen del, de behöver ju inte det, men det är ju väldigt relevant i frågan om andra är bovar eller inte.)

Tror det räcker för idag:)
Igen, kul med en trevlig diskussion här tidigare.

Träningstänk om kedjor

Jag och Caki har nu kommit till ett läge i träningen där det börjar bli dags att introducera små kedjor och konceptet "göra fler saker för en belöning". Inte för att vi på något vis är klara med flera delmoment, utan för att jag vill att det skall vara ganska naturligt för henne att göra flera saker efter varandra sen när vi verkligen har "bra" delar att sätta ihop..

Jag tycker att den här träningen är väldigt utmanande, men jag känner att jag har lite mera på fötterna nu än när jag precis börjat använda klickerträning i lydnaden.

Då trodde jag nämligen följande (lite förenklat):
Om jag bara lär in mina signaler på så sätt att de blir till ett positivt "grönt ljus" för min hund så kan en ytterligare signal efter nyss utfört beteende fungera som en belöning för hunden och således blir även det första beteendet förstärkt.
Detta gäller i synnerhet om man baklängeskedjar moment då hunden hela tiden upplever att den kommer närmare och närmare sin belöning. Om man sen är tillräckligt noga med att hålla på sina kriterier (för att hunden ska få fortsätta "framåt" i kedjan) så kan man lösa hela problemet med att inte få belöna hunden på tävling genom att göra mer eller mindre hela programmet till en enda baklängeskedja. Lätt som en plätt! En förutsättning är naturligtvis att hunden förstår att när jag inte säger något utan står kvar i tävlingsposition så betyder det att den gör rätt. Också hur enkelt som helst.... OR NOT!

Efter att ha byggt hela min träning på att ignorera fel och belöna rätt, och dessutom väntat alldeles för länge med att börja kedja, så hade jag en hund som var allt annat än säker på att den gjorde rätt när belöningen dröjde...

Som jag kör nu så bygger min göra-flera-saker-efter-varandra-träning egentligen på två saker:
1) Göra Caki säker på att hon gör rätt när jag inte säger något utan bara är stilla/fortsätter gå.
2) Öva på övergången mellan de sakerna jag vill att hon ska göra innan jag lägger ihop två övningar efter varandra. Detta för att hon aldrig ska behöva känna sig "lurad" eller osäker när hon inte får belöningar på ställen där hon förväntat sig dem.

Nedan ska jag försöka förklara hur jag gör:

Göra henne säker på att det är rätt när jag står stilla och är tyst.
-Jag bryter alltid ett felaktigt beteende (förutom då jag intar en specifik frishejpingposition på huk).
-Jag tränar jättemycket stadga så att bilden av att jag står stilla skall kopplas starkt till att belöning kommer så småningom. (+ för att träna just stadga såklart och bygga värde i det).
-Jag är inte rädd för att ibland koppla ett stilla "braaa" till att jag står still och väntar för att göra henne mer säker på att hon gör rätt (självklart vill jag inte gör henne beroende av ett bra med jämna mellanrum för att känna sig säker, tanken är att ett braet skall bli en hjälp att snabbare kunna sträcka tiden som belöningen dröjer).

Öva på övergången mellan beteenden
Enkelt egentligen, men svårt att förklara med få ord. Jag börjar med att beskriva hur jag gör när jag kopplar ihop längre beteendekedjor (haft bra resultat av att göra så tidigare, men har inte börjat med Caki än)för att sedan extrapolera mitt tänk till enstaka skiften.

Om jag har baklängeskedjat ex inkallningen och läggande under gång och vill koppla ihop de två så jobbar jag först på övergången emellan momenten. Alltså slutet på en inkallning (dvs ingång), sedan sitta still och ev bli klappad och därefter börja på nästa moment (dvs fritt följ, ev följt av läggandet). Jag jobbar med den här delen som vilket moment som helst och kan ha ganska höga kriterier på att övergången skall vara bra. När jag sedan lägger ihop de båda hela momenten, efter att ha kört de tre "delarna" ungefär lika mycket den senaste tiden, så tycker jag att jag väldigt lätt får väldigt bra kvalité på utförandet och en positiv attityd rakt igen. Momenten glider liksom ihop, hunden känner hela tiden igen sig (det viktigaste tror jag) och har inte någon bestämd uppfattning om var den tror att belöningen skall komma.

Det där är kanske självklart för er som läser det här, men det var det inte för mig när jag började träna. Hur som helst så har jag nu börjat köra samma upplägg vid inlärning av enkla kedjor med Caki.

Säg att jag vill göra två saker på signal utan belöning emellan, ex sitt och ligg. Istället för att tänka att jag vill göra två saker på rad (sitt och ligg) så tänker jag att övningen består av tre delar (sitt, stadga i sitt och ligg). När väl dessa alla delar sitter bra var för sig så måste jag, innan jag kan sätta ihop delarna, träna på övergångarna mellan dem.

Alltså övar jag på små kedjor av att sitt-sitt kvar och sitt kvar-ligg.
Det första är faktiskt ganska lätt om man har lagt mycket värde i att vara stilla och går att köra både med och utan signal (efter några belöningar i att sitta kvar så "längtar" Caki dit och intagandet av positionen blir i förväntan över att få sitta kvar, väldigt praktisk:)). Ibland hjälper jag henne med ett bra om det är en svår situation, men nu är hon rätt så säker på den här övningen i enkel tappning

Sitt kvar-ligg kräver förstås att man jobbar på signal (i alla fall i mitt sätt och träna som inte innehåller så mycket avancerade spontana skiften) och är hyfsat säker på att hunden kommer göra rätt beteende sen när den väl varit duktig och suttit stilla ett tag för att vänta på sin signal. Självklart gör det inget om det blir fel ibland, men jag vill ha så mycket rätt som det bara går.

När man sedan jobbar med övergångarna efter varandra (vilket jag i praktiken gör på en gång i princip) dvs sitt-sitt kvar, sitt kvar-ligg så är övergången till sitt-sitt kvar-ligg jättelätt. Momenten flyter ihop, hunden känner igen sig hela tiden och tror inte att den gör fel för att belöning inte kommer efter första momentet. Självklart tar jag det ändå försiktigt och fortsätter att belöna både stadgan upprepade gånger och själva skiftena ibland.

Det fiffiga är att det går att träna på detta innan man ens har en hund som är väldigt säker på signalerna sitt och ligg (ska man bara köra sitt och ligg efter varandra annars så måste ju hunden vara rätt så säker på signalen om den inte ska tro att den gör fel).

Innan jag har bra signalkontroll så löser jag nämligen det genom att köra mkt skiften mellen två beteenden fram och till baka ex stå-sitt-stå-sitt el ligg-sitt-ligg-sitt etc, då väljer Caki rätt nästan jämt eftersom hon känner igen sig och jag behöver inte oroa mig. Jag jobbar ju då mer på att lära hunden principerna för att göra kedjor på signal än själva signalkontrollen.

>Man får dock vara försiktig så att inte hunden lär sig ett mönster av att bara växla fram och tillbaka utan att tänka. Jag motverkar det genom att:
-Variera vilka två beteenden jag "bollar" med.
-Ta det väldigt lugnt och långsam, tanken är att hunden lugnt ska vänta-lyssna-göra (all stadgaträning underlättar för rätt sinnestämning).
-Jobba mycket med signalkontroll vid sidan av då jag belönar för rätt val av beteende (vilket för mig består till exempel i skiften mellan tre beteenden och signaler lite hipp som happ ute på promenad bla).

Men detta är ju en helt annan diskussion, nu får jag ge mig:) Mer om hur jag tänker angående signalinlärning en annan dag om det är någon som är intresserad av ytterligare bludder.

Jag kan ju konsten att mala ner de mest självklara saker i detaljer och fundera kring dem i evighet, vore kanske bättre om man tänkte mindre och tränade mer ibland...

Ha det gott!

Lite film på Caki 6 månader

Fot med fokus på duration

Mer fritt följ för den som inte fått nog.

Sitt-stå på signal. Övar på att hon ska veta att det är rätt så länge jag är stilla. dvs att hon ska kunna vänta på signal och vänta på belöning efter utfört beteende. Jag hjälper henne ibland med ett bra så här i en övergångsperiod.

Kort uppdatering om Cakis träning

Något om vad vi jobbar med när vi väl tränar:
Det jag är mest nöjd med tror jag är att hon kan ligga jättefint plats med hakan i backen under två minuter i köket innan mat (men inte på helt fastande mage - vill inte att hon ska få magsår av alltför kraftig magsyraproduktion på fastande mage).
Fotgåendet kändes bra innan jul då vi kunde gå små stäckor och svänga lite men idag när vi skulle ta upp det det var det inte direkt att ta vid där vi slutade. På nåt vis har hon fått för sig att det ingår att försöka bita mig (lekfullt) i vänstersvängarna:) Hon är för söt men jag blev så paff att jag tränade väldigt dåligt, bara fortsatte att göra om istället för att ta en paus och angripa på ett anorlund sätt. Jag är säker på att det där kommer försvinna snabbt bara vi kommer på rätt köl.
Annars jobbar vi lite med hopp-stå som så många andra, men jag vet inte om mitt hopp är så värst bra. En ny grej har man ju så lite koll på hur man egentligen vill att det ska se ut. Det fiffiga är ju att man inte förstör nåt (förutom att man riskerar att få en lite hoppigare hund) utan att det bara är att lära hunden stanna utan hopp om man inte blir nöjd. Jag älskar när det är så, för då behöver man inte nojja så mycket utan kan träna på på känsla bara. Värre är det med fria följet på den punkten - oj vad man vill att det ska bli rätt.
Vi jobbar också med sitt, ligg stå och signaler på det. På en bra dag skiljer hon på signalerna ganska bra men ibland så går det inte lika bra. Vendela var här idag och tittade och jag tyckte inte det gick så värst bra. Upplevde heller inte att hon var så störd av publiken så att det skulle kunna förklara att detr gick sämre men senare kom jag på det - JAG blir väldigt besvärad av att ha publik när jag tränar så att antagligen beter jag mig annorlunda... Måste öva på att slappna av och träna som jag brukar även om nån tittar. Matte måste störningsträna alltså!
Hålla fast har börjat så smått med nu när munnen inte gör så ont längre. Försöker jobba med att ha henne sittande nästan från allra första början. Detta för att undvika kampbeteende när hon ska hålla emot när jag drar i grejen (tänker att hon ska hålla emot när jag drar, inte dra själv...) Det går bra än så länge man vi har inte gjort så mycket.
Annars är det väl lite stadga och lek som vi sysslar med. Början till inkallning ser ut som att sitta kvar medan jag går/springer bort och sedan kuta gärnet till mig på varsågod.
Ingångar hoppas jag kunna ta itu med på/efter privatlektion men Maria Hagström nästa vecka (KUL!), känner att jag vill passa på att få lite råd innan jag börjar så jag inte sjabblar till det.
Framöver blir det lite mer läggnde och sättande under baklänges marsch tror jag för det har jag inte alls gjort mycket av.

Hon är underbar att träna med iaf, väldigt eftertänksam och lättlärd. Det vi behöver få till i ett senare skede är lite mer fart, men jag tar det lungt med det så länge. I övrigt så utvecklar hon sig till en trevlig tjej tycker jag. Hon vet vad hon vill den lilla damen men hon är väldigt go och social. Jag känner mig väldigt glad över henne!

Utmana hunden?

För ett tag sen läste jag en del "Bob Bailey-citat" på olika bloggar. Han säger verkligen väldigt många bra saker (även om jag inte tycker håller med om allt), men det var två saker jag fastnade särskilt för.

En sak gällde att det var värre att förstärka ett beteende man inte ville ha än att missa att förstärka det man ville ha. Skönt att höra, det blir lättare att öka kriterierna i hyfsad takt om man inte känner sig så rädd att missa att förstärka rätt beteende att man klickar i "tveksamma" fall som egentligen är mer fel än rätt.

Det andra var just det här med att utmana hunden. Att hunden ofta klarar mer än man tror till en början, men att den på lång sikt aldrig gör det (dvs den lär/vänjer sig vid att "kämpa" visst mycket för en förstärkning).

Stärkt av dessa ord hade jag som plan att verkligen inte mesa med mina kriteriehöjningar. Har tidigare haft en hund som vant sig med alldeles för hög belöningsfrekvens så nu tänkte jag inte göra om samma misstag...

Det var bara det att jag kom på att det inte alls är så lätt! Hur väl man lyckas med att få en hund som klarar låg förstärkningsfrekvens beror ju av mer saker än att man vågar höja kriterierna även om det är en viktig del. För min egen skull har jag försökt fundera ut vad som kan tänkas spela in. Kommentera och utveckla gärna.

1) Bra förstärkningar (nån som hört det förut?)
För uthållighet krävs att hunden vill fortsätta kämpa. Detta motiverar vi den till genom förstärkningar. Dessa måste alltså vara tillräckligt bra för att hunden ska orka/vilja jobba så "hårt" som vi vill. Här har vi förstärkningsfrekvens och kvalité att spela med - dvs ju sämre kvalité på förstärkarna desto högre förstärkningsfrekvens krävs för att hunden ska vilja jobba. Extremt grundläggande men viktigt, det går ju inte att trolla. Misslyckas vi med den här balansen spelar det liksom ingen roll hur duktiga vi är på att inte skämma bort hundarna med för enkla kriterier, vi har för dåliga förutsättningar och hundarna kommer ledsna på att träna med oss när förstärkningsfrekvensen blir för låg.

2) Goda vanor
Sen har vi självklart en viss möjlighet att utifrån grundförutsättningen (hur mycket hunden är beredd att anstränga sig för sin förstärkning) vänja hunden att jobba längre för en viss belöning, men detta måste ske men lite snits för att lyckas bra. Det vanligaste problemet bland oss som klickertränar är väl att vi lyckas åstadkomma det motsatta (som Bob nog syftade på) och vänjer hundarna att förvänta sig mycket utdelning för liten prestation. Tar det då emot lite kanske hunden blir frustrerad och stressad (om den hemskt gärna vill ha sin belöning NU)eller lägger av (om den gillar sin belöning men inte så mycket att den inte lika gärna kan vänta på nästa tillfälle - kommer ju snart ett nytt...).

3) Förståelse för vad som lönar sig och
4) Att vi övat hunden i att hantera den typ av svårighet som den utsätts för i och med vår kriteriehöjning..
En annan faktor som är viktig är naturligtvis att hunden "vet" vad den ska göra om belöningen uteblir eller dröjer. Den måste ha lärt sig ATT den ska jobba vidare för att få sin belöning och även HUR. Osäkerhet på den här punkten kommer att leda till frustration eller uppgivenhet om man höjer kriterierna rejält.

Hur säkra de är på vad de ska göra beror såklart på hur repetitionskloka/felkloka de är, men också en del på hur man lägger upp sin träning. Tränar jag mycket på att växla mellan olika beteenden (framförmapp etc) så kommer jag få en hund som är duktig på att prova ett annat beteende när den den är på fel spår, men kanske svårare att fortsätta kämpa hårdare med (el bli kvar i) samma beteende om belöning uteblir. Shejpar jag mycket trix etc så blir min hund duktig på att modifiera det den just gjorde och prova hårdare (det är i alla fall målet:)), men kanske inte lika duktig på att bli kvar blickstilla i en och samma position. På motsvarande sätt blir en hund som tränat mkt stadga duktig på just det men sämre på andra saker.

Självklart vill vi att hundarna ska kunna växla mellan att bli shejpade till ett aktivt moment och stadga, men när vi nån gång vill ligga på gränsen för vad hunden klarar så är jag helt säker på att den här faktorn spelar in.

Jag är tror tex att en hund som aldrig fått förstärkning för nånting annat än att sitta kvar kommer sitta bra mycket längre utan förstärkning än en annan hund som fått lika mycket förstärkning för beteendet sitta kvar men dessutom fått mycket förstärkning för en massa andra saker. Det blir alltså lättare att snabbt öka tiden på den första hunden än på den andra och att öka tiden med så mkt som 20 sekunder per repetition skulle följaktligen vara ett mindre utmanande kriterium på den första hunden än på den andra.

Det är i och för sig ingen nyhet att ett moment kan påverka inlärningen av ett annat, men vad jag vill trycka på är att svårighetsgraden och således kriteriesättningen för en viss individ sannolikt beror av fler saker än vad man först tänker på. Att "utmana sin hund" kan alltså betyda väldigt olika saker beroende på vilka svårigheter man tar med i ekvationen när man jobbar.

Det är tex väldigt utmanande för hunden om den måste bjuda alla beteenden i framförmappen i rätt ordning innan den hittar det beteende den ska jobba med, även om det aktuella beteendet sedan behöver förstärkas relativt frekvent. Lika utmanande skulle det kunna vara om man gör det väldigt lätt för den att veta exakt vad den ska göra och sedan sträcker tiden väldigt mycket. Skillnaden består i vad hunden lär sig och vilken "typ" av träning den blir duktig på.

Samma tänk gäller förstås störningar som är en annan typ av svårighet, men det är ju ingen nyhet direlkt. Gäller bara att verkligen tänka på det och anpassa sina kriterier - något som jag är jättedålig på... Skärpning på mig!

Till sist..
Det sägs ju ofta att det är bra att lära hunden en massa olika saker för att den lär sig att lära. Jag håller med och vill själv lära min valp en hel del saker. Men igen - jag tror att det lär hunden att bli duktig på att lära, inte på att klara av att gå ett lydnadsprogram. Så... Var sak på sin plats (-olika träning för olika syften), man blir duktig på vad man tränar på....

Per börjar bli varm i kläderna

Jag kom att prata med Jenny om en sak i går som jag gärna vill skriva om här. Det handlar om detta att man vill göra allt perfekt i hundträningen, att man läser och läser och går kurs efter kurs, och att med nästa hund, då minsann...

Självfallet uppstår många bra effekter av ha högt ställda mål. För mig själv är det för övrigt helt nödvändigt att ha ett mål att arbeta mot om jag ska få något gjort överhuvudtaget. Men, jag tror att det är oerhört viktigt att göra klart för sig själv vad målet egentligen är. Jag tror att många hunddressyrintresserade har som främsta mål att bli maximalt duktiga hunddressörer. Inte att vinna VM, och definitivt inte att inte göra några misstag. Det är viktigt att göra klart för sig vad man själv strävar efter eftersom de exempel jag räknade upp delvis står i konflikt med varandra. Om man tex har som yttersta mål att inte göra fel så har man det jätteenkelt; det är ju bara att inte skaffa någon hund eller, om man ändå vill ha en hund, att låta bli att träna eller, om man ändå vill träna, att bara träna på saker man känner sig bombsäker på, eller... Med denna inställning kommer man inte att uppnå vare sig målet att bli duktig eller att vinna VM. Liknande resonemang kan föras oavsett vilka mål du jämför, och därför är det alltså viktigt att veta vad man strävar mot.

Jag hävdar att om du vill bli bra på att dressera hundar får du inte vara rädd för att göra fel! Det är helt omöjligt att bli duktig utan att ägna sig åt konkret dressyr, och detta kommer oundvikligen att medföra att du gör massor av misstag (oavsett hur många böcker du läst). Jag påstår att det inte finns något alternativ till att ägna sig åt hundträning om man vill utvecklas maximalt. Därmed inte sagt att man imte kan lära sig massor genom att fundera, läsa, gå kurser, diskutera och så vidare. Tvärtom kan ens utveckling gå betydligt snabbare om man hittar rätt böcker, rätt kurser osv. Men det enda som är NÖDVÄNDIGT är att ägan sig åt praktisk träning.

Slutsats: Låt inte delmålet (tex att vinna VM) bli så viktigt att det verkliga målet (att bli en jättebra dressör) hamnar i skymundan. Låt inte rädslan för att göra fel hämma din hundträning!

/ Per

Ytterligare ett oavslutat inlägg av Per

Som vanligt finns det mycket klokt i Jennys inlägg. För att upprätthålla en smula jämvikt vill jag nämna mina egna framsteg: Ebba kan sitt och ligg. Ibland. Om hon har en bra dag. Hon är för övrigt 14 månader gammal. Jag håller förresten också på att lära henne gå framför mig ansikte mot ansikte samtidigt som jag backar. Varför vet jag inte riktigt, men Jenny har sagt åt mig att jag ska göra detta. Har något med fot att göra tror jag.

Varför avslöjar jag då hur lite jag tränat med Ebba, det här ska väl vara en blogg om hundträning!? Av tre orsaker: För det första behöver ju inte bloggen bara handla om träning i bemärkelsen inlärning av moment. För det andra är jag inte övertygad om att mest alltid är bäst. För det tredje kände jag att det var dags att avslöja att jag alltid varit sorgligt ointresserad av momentlydnad (men jag är helt klart jätteimponerad av med vilken precision Jenny och hennes kompisar lyckas få hundarna att utföra olika beteenden, och jag glädjer mig åt deras och hundarnas glädje i denna träning).

I och med detta har jag skaffat mig ytterligare tre saker som bör utvecklas utöver de frågeställningar jag tog upp i mitt förra inlägg. Och precis som då hinner jag inte riktigt just nu...

JO, FÖRRESTEN! Nu kom jag på en sak jag kan skriva om som går fort men som ändå möjligen kan intressera någon. Egentligen borde jag allra först reda ut hur jag ser på hunddressyr, vilka grundvärderingar jag har mm, men även det blir jag tvungen att återkomma till. Låt mig i stället återge en passus från mitt och Jennys hunddiskuterande i går kväll. Hon berättade att hon på uppfödarens inrådan börjat försöka fånga upp skallet hos Caki, men att det inte riktigt velat sig, förmodligen på grund av att Caki redan blivit så duktig på att lugnt och metodiskt fokusera på träningen att det blivit besvärligare än det hade behövt vara att få henne att skälla i uppfordran. Jag kunde då inte låta bli att berätta om när jag fick hjälp av den bäste dressör jag haft glädjen att arbeta med, Sven, att få den 1½ år gamla schäfertiken Zizzi att skälla.

- Zizzi skulle bli så kallad MP-hund (militärpolishund), och dessa skulle bland annat skallmarkera i samband med sök i byggnad. Problemt var bara att Zizzi aldrig någonsin gav ett enda ljud ifrån sig bortsett från ett och annat - eller snarare en hel del - missnöjda morranden. Jag hade för länge sedan testat alla verktyg jag hade i min verktygslåda för att få henne att skälla (plus ett par mer eller mindre fantasifullt komponerade alldeles egna metoder) utan att ha lyckats få mycket mer än några sura blänganden ur det lilla gullefjunet. Jag vände mig sålunda till Sven som lugnt förklarade att det stod precis hur man skulle göra i hans bok Din hund. Det var bara att jobba med uppfordran, inga som helst konstigheter. Jag svarade behärskat att det hade jag för h...e försökt med i en vecka men det hade ju för f.. inte gått, förmodligen saknade hunden stämband osv. Sven följde med upp på appellplanen. Med sig hade han en boll som han jobbade med på så vitt jag kunde förstå sedvanligt sätt (visa-göm, visa/locka-göm, backa upp med blick och kroppsspråk, ja ni vet...). Han höll på i flera minuter utan att mycket annat hände än att Zizzi lyfte föraktfullt på ögonbrynen. (Jag dolde tappert min skadeglädje.) Han höll på ytterligare flera minuter. Och sen ännu fler. Efter kanske en kvart utan avbrott glimtade det till i hundens ögon och hon fick sin belöning. Efter ytterlligare en kvart samma sak igen. En halvtimme senare, dvs efter i storleksordnignen en timmes intensiv träning kom det ett minimalt pysande ur strupen på henne. Ytterligare en timme senare kom det - jag trodde knappt det var sant! - ett skall. Jag kommer inte ihåg detaljerna, detta var för femton år sedan, men summan av kardemummman är att efter ytterligare några pass (som gick betydligt snabbare än det första) så skällde hon för full hals utan några som helst problem. Fram med en boll bara så satte hon igång. Hon blev för övrigt sedermera MP-hund på K3 i Karlsborg.

Åter till gårdagskvällen: Jag frågade Jenny hur länge hon jobbat med Caki innan hon började oroa sig för att det nog skulle bli himla svårt detta med skallet. Jag fick inget svar...

/ Per

Shejping med lilla kakan

Jag och Caki har kommit igång lite mer med shejpingen nu. Hon börjar förstå principerna och blir mer och mer på hugget för varje dag. Det är superroligt, men känns faktiskt lite pirrigt också. Det är ju så mycket som grundläggs nu ifråga om sinnesstämning och träningsattityd.

Jag vill ju så gärna att hon skall få höga förväntningar på träning och tycka att det är det häftigaste som finns. Dels för att jag vill att hon ska tycka att det är roligt, men förstås även för att hon då kommer klara störningar bättre och ha lättare att fortsätta jobba även om belöningen dröjer. Samtidigt vill jag att hon lär sig jobba lugnt och fokuserat utan att stressa även om det blir lite svårare. Alltså är det viktigt att hon i lugn och ro ska kunna lära sig förstå "systemet" (bli repetitionsklok etc), utan att hög förväntan leder till stress och frustration. Inte en helt lätt balansgång! Tips mottages gärna...

Hittills har jag (pga det ovanstående pirret) mest tränat på saker som inneburit att interagera med föremål (vilket ju minskar risken att hon bjuder på fel beteende mm), men nu har jag kommit igång med den riktiga frishejpingen också och hon har fått snurra åt både höger och vänster samt backa.

Processen att lära henne snurra åt båda hållen fick mig att reflektera över en del saker. Eftersom jag vill göra allt för att hon inte skulle börja favorisera att vända sig åt ett håll nu i grundträningen (för att sedan bli jättefrustrerad när jag ville lära in något andra hållet) tänkte jag lära henne snurra åt båda hållen samtidigt. Huvudrörelse åt antingen höger eller vänster var alltså det första kriteriet för belöning. Det gick först jättebra men sedan blev ett håll "favoriserat" och ganska snart snurrade hon ett helt varv åt vänster och provade aldrig att vända sig åt höger.

När jag tänkte på det sen kom jag på att man nog måste se till att ha väldigt individuell kriteriesättning om man vill göra på det här sättet. Man måste hela tiden se till att förstärka båda riktningarna ungefär lika ofta eftersom sannolikheten för att dom väljer just den riktningen ökar vid varje "lyckande". Alltså kanske man måste styra det så att det räcker med en blick åt höger men att det krävs en hel snurr åt höger för att det ska leda till belöning. Jag vet inte, sånt här tränande kanske är överkurs på det här stadiet, men det var en tanke...

Nästa pass fick jag i alla fall snurr åt höger (jag hade då gett upp tanken på att blanda utan körde bara åt ett håll) och dagen därpå kom nästa tankeställare. Jag bestämde mig då för att plocka fram snurr åt vänster för balansens skull. Hon bjöd mycket högersnurrar men jag hittade rörelser åt vänster att förstärka. Det hela slutade med att jag fick en kedja av både högersnurr OCH vänstersnurr!

Jag tycker att det är så otroligt talande för hur träning fungerar. Snacka om att sådant som de gör innan de gör det vi vill förstärka har en tendens att hänga sig kvar. Det här är viktigt att tänka på, särskilt när det gäller durationsmoment där man absolut inte vill få in en massa "skräp" i utförandet.

En följd av detta är tex att jag inte vill shejpa Caki att lägga huvudet i backen när hon ligger. Jag vill istället försöka lära in en haktarget för att sedan kunna göra just den inlärningen väldigt situationsbunden innan jag kan lägga signal och fasa ut targeten. Att sträcka tiden i platsliggningen (vilket jag vill kunna göra tidigt...) är nämligen tillräckligt svårt utan att hon ska få för sig att prova något där. Jag vill att vara väldigt självklart för henne vad som leder till belöning i den situationen.

Svårare blir det när man kommer till det andra stora durationsbeteendet, fotgåendet... Där är det ju så mycket svårare att få det exakt rätt hela tiden och samtidigt kunna sträcka tiden någorlunda raskt. Hur gör man för att inte bli kvar i att belöna efter bara ett par steg utan att det för den skull letar sig in skräpbeteenden som man inte vill ha???

Jag tycker som ni märker att det här är sjukt svårt, men jag ska försöka hålla modet uppe framöver när jag vågar mig på att börja lära henne fot... Ännu så länge försöker jag njuta av att inte ha så mycket träningsmässiga fel att reparera. En situation som nog bara existerar så här när man knappt börjat träna valparna..

Pers första inlägg

Som den uppmärksamme redan noterat är jag inte världens flitigaste bloggare. Jag håller det för ganska troligt att jag heller aldrig kommer att bli det (men man vet ju aldrig). Någon gång ska emellertid vara den första, och den gången råkar faktiskt vara just nu.

Det finns en hel del klokt i Jennys senaste inlägg (jag håller nämligen med om nästan allt;-) ). Hon skriver om flera saker som jag gärna skulle vilja utveckla utifrån mina egna tankar, men eftersom jag sitter på jobbet nu och inte vill lägga mer tid än motsvarande min fikarast på detta inlägg så nöjer jag mig med följande:

En av de saker jag har störst problem med när det gäller klickerläran (ja, jag vet, det finns många olika läror, klickern i sig är bara ett verktyg och ingen metod osv, men ni fattar vad jag menar...) är det alltför ensidiga fokuserandet på beteende och att det nästan är "fult" att tolka det hunden gör. Detta kommer jag återkomma till i framtida inlägg, men nu nöjer jag mig med att till fullo instämma i vad Jennny skrivit om detta och avslöja en reflektion jag gjorde då jag arbetede med att utbilda tjänstehundar. Som yrkesdressör har man många hundar igång samtidigt (åtminsone hade man det då, jag vet att detta ändrat sig en hel del på senare år) och det finns lite tid för omfattande spekulationer. Man åker helt enkelt ut i skogen och dresserar, funderandet och teoretiserandet sker i stor utsträckning samtidigt. Åtminstone var det så för mig. Detta har bland annat den nackdelen att man gör en massa misstag man inte hade gjort om man haft tid att planera mer. Å andra sidan blir man duktig på att läsa hunden och utifrån detta fatta snabba beslut. När jag hade jobbat några år märkte jag att under dressyr arbetade min hjärna hela tiden i samma loop eller vad jag ska säga. Jag noterade konstant vad hunden gjorde (beteende) och med detta som grund frågade jag mig "varför", oftast två, tre eller till och med fyra gånger i rad tills jag kommit till pudelns kärna (trots att det aldrig handlade om pudlar, hmm) eller åtminstone så långt jag kunde, för att slutligen landa i "vad ska jag göra?". Alltså: VAD?-VARFÖR?-VARFÖR?-VARFÖR?-VAD? Denna frågekedja skedde oftast snabbt, för att inte säga ögonblickligt (det är ju tvunget för att åtgärden ska kunna komma vid rätt tidpunkt). Den sker också i stor utsträckning omedvetet och, som sagt, om och om igen, hela tiden.

Vad vill jag då ha sagt med detta, är det ett bevis för att man inte ska fokusera ensidigt på beteende? Inte alls, det är bara en beskrivning av att mitt sätt att träna hund inbegriper en hel del tolkande av hundens beteende. Bevisen får jag be om att få försöka prestera när jag har bättre med tid.

/Per

Endast för träningsnördar (om att bli en bra tränare)

Hur blir jag egentligen en duktig hundtränare?
Hur många av oss säger inte ”med nästa hund ska jag inte göra om misstaget att…..”. Vi vet egentligen att vi antagligen kommer att göra andra fel med nästa hund eftersom ingen hund är den andra lik, men inom oss finns ändå en önskan om att göra allt rätt. Att våra hittills införskaffade kunskaper, erfarenheter och tränarfärdigheter ska räcka för att vi ska slippa känna oss ”misslyckade”.

Jag vill passa på att påminna om att det inte går att känna sig nöjd om man går in i sin tränarroll med förhoppningen om att inte göra något fel. Redan första veckan önskade jag att jag gjort saker annorlunda med Caki och vid det här laget är listan på ”misstag” som jag gjort ganska lång.

För att inte bli helt knäckt så tvingades jag tänka till på det här med att vara en bra tränare. Jag insåg ju att om jag kan gräma mig en hel kväll för att jag ”lekte lite för länge så att hon hann tröttna på mig”, så kommer jag spendera alldeles för mycket tid med att känna mig nedslagen och missmodig.

När man blir besviken så beror det på att ens förväntningar inte uppfylls, så vad är det rimligt eller ens önskvärt att förvänta sig av sig själv? Ja om målet är att bli en bra hundtränare så är det ju klokt att definiera för sig själv vad man tycker det innebär att vara just en sån. Jag gjorde en lista på saker som jag tror har inflytande på om jag blir en så bra tränare som jag vill vara. Saker att bli bättre på och saker att tänka över.


1) Mål och önskningar
Vad vill jag med min träning? Vill jag vinna SM, bli duktig på shejping eller enbart ha roligt med min hund? Naturligtvis kan man vilja flera saker samtidigt, men det är nog klokt att RANGORDNA för sig själv vad som faktiskt är viktigast. Då kan man lätt mäta sina med och motgångar mot dessa mål och prioritera att uppfylla det som man satt som nummer ett.


2)Värdegrund och etiskt ställningstagande
Vilka metoder är det ok att jag använder mig av för att påverka hunden i den riktning jag vill?

I vissa situationer är det här lätt att ta ställning till. För mig är det t ex självklart att träning som syftar till att jag ska kunna tävla med min hund (alltså enbart för mitt nöjes skull) inte bör baseras på tvång och obehag. Det kan enligt mitt sätt att tänka inte vara viktigare att få till snygga lydnadsmoment än att jag ska kunna säkerställa att träningen är trevlig för hunden.

Svårare blir det om man pratar vardagslydnad och här varierar åsikterna nog mer mellan tränare. Jag har t ex bestämt mig för att det är så viktigt att jag har en säker inkallning på min hund att jag är beredd att använda obehag för att lyckas med den träningen om jag behöver. Därmed inte sagt att jag tänker bygga min träning på det, men det är viktigt att definiera för sig själv var gränserna går i olika sammanhang. (Tack Per för att du hjälpt mig förstå vikten av att tänka igenom det här!)

Det är ju lätt att fokusera på obehag då man sätter upp sådana här ”etiska” riktlinjer för sin träning, men för mig är det lika viktigt att tänka över hur mycket frustration och besvikelse jag kan tillåta mig att hunden känner.

Har jag kanske som mål att lyckas frishejpa alla moment så måste jag bestämma mig för vad jag tycker det är ok att min hund utstår i form av stress och frustration. Är jag skicklig på kriteriesättning och annat som kan göra det tydligt för hunden så kanske jag lyckas alldeles utmärkt utan att överskrida den gränsen, men om det strular för mig så kanske tvingas byta strategi ibland.

Samma sak gäller vardagslydnad, vill jag få en lydig hund utan att någonsin använda obehag så bör jag göra samma slags överväganden. Jag måste också fråga mig hur mycket av mitt beslut som är just ett etiskt ställningstagande och hur mycket som är en träningsutmaning. Det kanske blir till ett mål i sig att klara av att vara helt ”ren” från att använda obehag i träningen. Då är ju inte längre en önskan att vara schysst mot min hund det enda motivet och jag måste genast bestämma mig för vad jag är beredd att ta till för metoder för att lyckas. Hur mycket av min träning kan baseras på ”timeout”? Hur mycket tid tycker jag det är ok att hunden spenderar i bur? Hur mycket av det som är förstärkande för hunden i det vardagliga livet, exempelvis lek med andra hundar eller att springa fritt, är det ok att jag fråntar den i min strävan att kontrollera förstärkarna? Jag säger absolut inte att det är fel att begränsa hundens tillgång till vad den anser vara livets goda, tvärtom tycker jag att det ofta är ett bra och effektivt sätt att jobba på. Det är nog bara vettigt att tänka över var man står. Hur bra man än förstärker rätt beteende (förhoppningsvis den viktigaste faktorn för framgång) så kommer man inte ifrån att det ibland måste ”kosta” för hunden att göra fel. Alltså blir det upp till oss att bestämma oss för på vilket sätt det får kosta och hur mycket.


3) En träningsmetod som fungerar
För att få en röd tråd i träningen gäller det att jag hittar ett grundläggande ”träningstänk” som jag känner mig bekväm med och som går i linje med mina mål och mina värderingar.

Är mitt mål att bli grym på shejping eller att kunna lära hunden så många olika beteenden som möjligt vill jag antagligen att hunden spontant ska kunna bjuda på en stor repertoar av beteenden. Sannolikt jobbar jag nästan enbart med shejping och vill undvika att visa/locka hunden i träningen. Att hunden lär sig att lära är troligtvis viktigare än de olika momenten i sig.

Om jag är en person som har just det tävlingsmässiga utförandet som främsta mål kanske jag lägger upp min träning lite annorlunda. Stadga och signalkontroll kanske har en högre prioritering och jag kanske kan tänka mig att locka/hjälpa hunden i situationer där jag bedömer det som väldigt viktigt att snabbt få ett korrekt utförande. Resultaten blir viktigare än metoden (även om jag sannolikt vill skapa förutsättningar för effektiv träning i framtiden och således lära hunden att lära även nu).

Utifrån de grundläggande principerna jag bestämmer mig för gällande min träning kan jag sedan utveckla sättet jag tränar på och experimentera med olika lösningar för enskilda moment.


4) Strategier och lösningar för enskilda moment
Nästa punkt handlar om att ha tillräckliga kunskaper och erfarenheter för att veta hur jag kan ta mig an en specifik träningssituation rent praktiskt.

Om det så gäller hur jag lär in sändande till rutan eller får till säkra spårupptag så är jag här betjänt av egna och andras erfarenheter. Det handlar helt enkelt om att ha till gång till (bra) information om hur jag kan lägga upp min träning och tillräckligt med egna kunskaper (eller hjälp) för att veta vad som passar sig för just min hund.


5) Tränarfärdigheter
I den här kategorin hamnar timing, förmåga till lämplig kriteriesättning och att kunna belöna hunden på ett bra sätt. Det vill säga kunna omsätta sina tankar och sin plan i praktiken.


6) Att kunna läsa sin hund
Nu ska jag vara lite tvärt emot. Jag vet att man inom klickerträningen har som strategi att ”jobba utifrån vilka beteenden man ser och inte bry sig om vad som på går i hundens huvud”. Det må vara en god tanke som hindrar oss från att hitta på för många historier om varför hunden gör si eller så, men jag tror att det lika ofta hämmar oss i vår relation till hundarna. Tvärt om tror jag att ju bättre vi blir på att dra slutsatser om vad som pågår i hunden, desto bättre tränare kommer vi att bli. Detta för att även det som vi inte ser blir förstärkt/straffat när vi förstärker/straffar de synliga beteenden som hunden gör. Bara för att någonting inte går att mäta (se) så kan man inte bortse ifrån det. (När jag skrivit det här så kom Per och påminde mig om hur viktigt det ändå är att vara klar över skillnaden mellan vad vi ser och vad vi tror, så på det sättet är det ju bra att denna poängteras.)

Det är förstås inte så lyckat om man gissar en massa som inte stämmer, men hur duktig blir man på att läsa sin hund om man utgår ifrån att man inte kan och därmed struntar i att försöka lära sig. Nej, jag tror på en ödmjuk inställning inför den svåra uppgiften att förstå vad som pågår i hundens huvud, men att man just därför övar sig på att försöka..

Sen kan man så klart säga att det sällan behöver bli fråga om att gissa. Att man helt enkelt kan vara väldigt uppmärksam på hunden och förhålla sig till (förstärka eller straffa) de små beteenden som är resultatet av vad som händer ”i” hunden. Och visst kan jag säga att ”när min hund gnäller så är det ett beteende jag inte vill ha så jag belönar det inte”, utan att dra vidare slutsatser om beteendet, men jag tror att jag kan komma längre om jag törs gissa lite. Vågar jag t ex tro att hunden gnäller för att den är stressad och till och med gissa varför (det är ju en vid skillnad på om den gnäller pga för hög förväntan eller pga frustration), så kan jag göra mer än att låta bli att förstärka. Jag kan ändra på förutsättningarna för att nästa repetition ska bli lyckad.

Just det är faktiskt en annan del i det här med att läsa sin hund. På kurs för Maria Hagström så frågade hon oss ofta ”Tror du att nästa repetition kommer att bli lyckad? Om ja - kör på med ett nytt försök, om nej - låt bli.” Detta är verkligen ett helt suveränt sätt att tänka tycker jag! Man skulle kunna säga att det handlar om situationsbunden kriteriesättning och förutsätter att jag kan bedöma hur stor chans min hund har att lyckas med det jag vill just nu i den här situationen. Tänk om man kunde bli riktigt, riktigt duktig på det….. Antar att det gäller att öva…

7) Att kunna lära av sin hund
Den här punkten handlar om att om man utgår ifrån att alla hundar är unika så finns det ingen möjlighet i världen att man ska kunna göra allting helt rätt på en gång när man träffar en ny hund. Hur mycket erfarenhet jag än har så kommer jag inte att kunna förutsäga vad som är exakt rätt för just dem här individen i alla lägen. Den är ju inte som någon annan jag mött! (Självklart spelar erfarenhet en stor roll för hur mycket ”fel” det blir men det tänker jag bortse från i det här som ska bli min upplyftande lilla tankemodell.)

Det ingår alltså i paketet att vi måste låta hundarna visa oss vilka de är. Det ingår att leka lite för mycket så att hunden tröttnar, att klappa på fel ställen, att sätta felaktiga kriterier när vi tränar och att få problem med något som vi bara inte kunde föreställa oss skulle strula.

Vi bör inte se de här grejerna som misslyckanden utan som något helt normalt. Istället för att känna oss knäckta så borde vi koncentrera oss på att bli snabba på att modifiera vår träning utifrån den information som våra hundar ger oss.

Kan det vara så, att en god tränare samtidigt måste vara en god elev?

Träningsrapport och bilder

Caki börjar bli jätterolig att träna med. Jag försöker verkligen hålla fingrarna i styr och inte göra för mycket, men det blir nåt kort litet shejpingpass nästan varje dag och det är bara så kul! Mitt mål just nu är att så lite frön hos henne som kan ligga och gro ett tag. Inga planer på att få till några exakta rörelser alltså.

Tidigare har jag ju börjat bygga värde i att hålla vissa positioner (sitt/ligg/stå) vid utfodring. Då shejpar jag inte fram positionerna utan hjälper henne helt enkelt att hitta en position för att sedan "mata" henne i den och gradvist sträcka tiden. Så småningom vill jag ju att hon även ska kunna bjuda på ett sättande/läggande/ställande spontant men det har jag ingen brådska med. Tanken är att när jag väl börjar med det så har hon redan ett värde i att stanna kvar där.. Får se om det funkar..

När jag shejpar så är det alltså andra små saker som jag jobbar med. Målet är så klart att hon ska börja få en förståelse för träningssystemet och lära sig att ta egna initiativ. Dessutom vill jag gärna att hon ska öka sin kroppskännedom och bli medveten om att man kan göra många olika saker med många olika delar av kroppen. Hittills har hon fått prova på:

Nostarget i handflatan

Putta på en liten boll med foten (för att väcka tanken att man kan använda fötterna innan jag började med tasstargeten, tidigare så använde hon munnen till allt)

Ställa sig (och stå kvar) på musmatta

Kliva upp med alla tassarna på en liten låda (Här har jag börja belöna henne ur position framåt för att hon sen ska välja att backa upp på den i nästa repetition. Tanken är att få ökad medvetenhet om bakbenen lite på köpet.)

Börjat lite smått på att hon ska gripa/hålla en slangbit (man kunde ju tro att det här skulle gå av sig själv med en malle, men det är inte lika logiskt att bita i en slang för att få en godis som att sitta på pass nedanför trappan och bita i byxben som går förbi.)

Det var väl ungefär allt så här långt.

Dämningarna har släppt och godiset flödar

Jag har helt ändrat mig angående vad jag skrivit tidigare och tror nu att godis är svaret på allt. Nejdå, men jag har insett att jag behöver modifiera min strategi något.

Egentligen hade jag gärna fortsatt som jag gjort och vänta med att rutinmässigt ge henne godis (annat än i samband med måltid) till dess att jag verkligen fått sociala belöningar och lek till att vara verkligt betydelsefulla för henne. Det har gått rätt så bra, men problemet är att det går lite för långsamt framåt och det är fortfarande bara vid vissa tillfällen jag vågar lita på att det är en tillräcklig belöning. Finns det intressanta störningar så är jag än så länge inte speciellt intressant i jämförelse tycker Caki. Väldigt naturligt med tanke på att hon är 10 v och har mycket att upptäcka.

Först tänkte jag att det inte alls är något problem för jag har ingen brådska med att lära henne något eller få henne "lydig", men sen insåg jag att det är väldigt smart om jag verkligen kan få snurr på inkallningen nu medan jag fortfarande har en chans att springa ifatt henne. (Det är redan på håret att jag lyckas med det måste jag erkänna, har kommit på att det kanske är smart att öva i lite kuperad terräng där jag har fördel av mina långa ben...)

Jag ger henne alltså godis ibland vid inkallningsträning (särskillt om det är en lite svårare situation) och det är helt enormt vad lätt det går att få en snabb inlärning. Det som gäller nu är att jag (hur förstärkt jag nu än blir av godisgivandet) måste tvinga mig själv att fortsätta utveckla de andra bitarna och inte bara bli slö och sticka åt henne en godis i tid och otid. Utmanande men kul!

I övrigt så är hon fortfarande änglasnäll och verkar helt ha glömt bort att hon hade väldigt bestämda åsikter för några dagar sen (hoppas det håller i sig..) Dessutom är det lite mer sprutt på henne vilket är jättekul!

Lugna gatan

Nu har underverket tagit på sig änglakostymen igen och vi har haft en härlig dag. Jag tror iofs inte att det är sista gången hon försöker sig på lite "olämplig kommunikation", men det är skönt att det så snabbt vänt åt rätt håll. Det är ju lite vanskligt när man ska gå in och försöka påverka i en sån här sak, men samtidigt finns gränser för vad som är acceptabelt beteende (att morra och försöka bita mot ansiktet är på fel sida den gränsen - tycker jag). Skönt att det lugnat ner sig så länge iaf, det känns viktigt att får massor av tid med avspänd och positiv stämning tillsammans.

Vi har också kommit igång lite smått med mer "riktig" träning. Tills nu har vi ägnat oss åt "oriktig" träning som:
1)Lek. Först och främst är målet att hon skall tycka att det är kul, men jag försöker så klart stimulera henne till att komma med grejer osv. En grej som jag lagt en del tid på är att få henne att gilla att ligga och tugga på sin leksak tillsammans med mig (istället för att gå iväg och "äga" den för sig själv.
2) Springa och busa.
3) "Antivakt"-övningar. Efter som jag vill motverka vakttendenser innan de uppstått så har hon fått en hel del mat ur handen, samt ätit med min hand i matskålen. Gjorde faktiskt så några gånger att jag hällde i för mycket vatten så att jag kunde "hjälpa" henne att fiska upp kulorna.. Har funkat superbra.
4) Grundläggande positioner och allmänt ohyfs. När jag ger henne mat ur handen i början på varje mål har jag försökt uppmuntra till sånt jag gillar. Dels har hon fått äta ur både sittande, stående och liggande position, dels har jag belönat rörelse runt mig och allmänt bus, då hon helt naturligt har nära till att bli stilla och vänta (viktigt med balans aktivitet-passivitet).
5) Gå på picknick. Hon har fått mat ute på lite olika platser (ex vid ett köpcentrum). Detta för att hon inte ska få bilden att köket är den enda platsen som gäller om man är hungrig. (Hade lite för mkt dragning hemåt ett tag).

I övrigt har det varit socialisering, miljöträning, gos och lek med Ebba som stått på schemat, men nu har jag alltså kört igång med lite, lite träning. Mer om det en annan dag :)
Jenny

En ulv i fårakläder

Eller kanske man ska säga en ulv i rävungekläder med tanke på hur hon ser ut. Det lilla gullefjunet testar för fullt var gränserna går för vad man kan få ut av livet. Kanske man får som man vill (slippa bli upplyft) om man morrar och låter farlig tänkte hon, det funkar ju på den där svartvita saken (Ebba går faktiskt undan för den lilla illbattingen ibland). Tänk va, Caki som är så liten och söt... (när hon blir sur ser hon ut som en liten rabiessmittad fladdermus).

Hon började testa beteendet för några dagar sedan men vi var inte helt säker på vad det var (om hon var rädd, el allmänt gasad eller nåt) så vi struntade bara i det och fortsatte göra vad vi gjorde, men sen blev det uppenbart att hon helt enkelt bara ville annorlunda än vi och försökte få sin vilja fram genom att morra. Inte lite kaxigt! Vid ett par tillfällen har vi nu sagt åt henne att det där inte är ok och det verkar har fått bra effekt.

Jag började förstås oroa mig, men Per tar det så lugnt och har övertygat mig om att inte dra för stora växlar på det. Han menar att hon helt enkelt bara testar sig fram för att se hur hon ska kunna få som hon vill och att det gäller för oss att lära henne hur det är lämpligt att bete sig mot oss. Det är lätt hänt att man lägger mänskliga värderingar på beteendet och tycker att det är förfärligt, men egentligen är hon ju bara en liten valp på 9 veckor som är lite vilse i pannkakan. Lugn och rättvis uppfostran som gäller alltså. Just det här är inte vad jag behärskar bäst, men det känns ändå rätt ok. Jag får se det som en utmaning och tänka att jag lär mig massor.

Mina tankar just nu (efter Pers fina råd) är att vara väldigt tydlig med henne så hon får en förståelse för vad som är ok och inte, samt att försöka att få så mycket rätt som det bara går. Jag känner att om jag nu ska vara lite sträng med henne ibland så är det super-duper-viktigt att hon har mycket av ett rätt beteende att falla tillbaka på. Hittills känns det iaf jättebra och jag tror vi är på rätt väg.

Vendela tog lite bilder på henne också, de ligger iofs redan på hennes blogg men jag lägger upp nån enstaka. Nu är hon alltså 9 veckor.

3:e gången gillt

Tänkte jag skulle bli klar med den här "godis eller inte - diskussionen" nu och dessutom få lite sagt om lek.

Resonemanget jag för har liksom tagit en annan vändning än som var tänkt och rubrikerna känns därför lite missvisande. Från början hade jag mest tänk att reflektera över det här med att jag tidigare känt mig tvungen att belöna precis allt hunden gör med godis. Ni vet, jag lockar upp hunden på en sten - godis. Hunden vågar sig fram till nåt läskigt - godis. I det senare fallet är jag numera väldigt försiktig med att lägga mig i för mycket och försöker att inte göra en så stor sak av det hela, det bästa är ju om hunden reder ut såna här saker på egen hand och att jag bara signalerar att det är inget jag bryr mig om. I det första fallet är det väl inte vansklig att ge godis, men jag menar att om jag inte kan belöna med bara beröm i en sådana enkla situation, hur mycket jobb krävs det då inte innan hunden kan orka gå ett helt lydnadsprogram utan annan förstärkning än socialt beröm från mig. Uppdrag "gilla när matte blir glad" råder alltså här hemma!

Innan jag fortsätter måste jag bara säga att det här med att jag inte ger godis än så länge inte är något jag gjort till en principsak. Jag strävar hela tiden efter att träna på det sättet som jag tror kommer ge mig mest på lång sikt.

Även om mitt mål är att spara det mesta av godisgivandet till lydnadsmomentträningen, så kommer jag snart nog behöva använda en del godis för att börja träna lite svårare (för en mallevalp alltså) vardagssaker, som att släppa saker hon har satt tänderna i utan knussel. Just det är ett område som kan bli en utmaning att klara utan konflikter eller svalda föremål, så där vore jag ju korkad om jag inte tog den enklaste vägen. Jag tror faktiskt att godis är den mest effektiva förstärkaren i just den träningen eftersom att det går snabbt att avlämna och inte innefattar en massa stoj. Som Eva Bodfält skrev i kontaktkontraktet angående liknande situationer så gör ett par godbitar också att hunden lättare kommer ur en eventuell ”kamp”-sinnesstämning och går över i ”äta”-sinnesstämning. Målet med den träningen är att hon självmant ska spotta ut saker när jag ber henne, men jag har som sagt inte börjat med det än eftersom prio ligger på andra saker. (Mer om Prioriterade övningar senare.)

Nu mer om det här med det att shejpa hunden i dess sociala beteende gentemot oss. Först och främst så finns det självklart många positiva effekter med att utnyttja den här möjligheten. Hunden kommer uppskatta det sociala mer (klassisk betingning) och dessutom lära sig bete sig som vi önskar. Dessutom finns den troliga möjligheten att hundens beteende "smittar av sig" på dess känslor, dvs om den beter sig som att den tycker att det är jättekul att kela så kommer den så småningom känna att det är kul att kela.

Det jag är orolig över är att det finns en baksida också. Det problem jag ser är att jag minskar min möjlighet att läsa och tolka min hund. Detta dilemma gäller egentligen för mycket av vad vi lär hunden.

Det enda sätt som hunden kan kommunicera med oss på är genom att bete sig på olika sätt och det gäller att komma ihåg att beteenden vi har lärt den förlorar i informationsvärde för oss.

Har jag lärt hunden att vara tyst och ligga ner i buren för att få komma ut, så betyder beteendet "att vara tyst och ligga ned" inte garanterat samma sak som det hade gjort om hunden gjort det spontant. Denna problematik har alla av oss stött på, vi vill ex att valpen ska var tyst i buren, men vi vill att den ska säga till på natten då den måste ut och kissa.. Självklart måste det bli så att man lär hunden hur den ”måste” bete sig i vissa sammanhang, men jag vill hemskt gärna att hundens beteende gentemot mig ska ge mig så mycket information som möjligt om hur hundens allmänna sinnestillstånd och känslor inför mig.

Detsamma gäller för lek. Jag vill inte lära min hund att leka intensivt för att få godis, jag vill att lekens intensitet ska ge mig information om hur roligt hunden tycker det är. Målet är alltså att verkligen försöka göra leken genuint rolig för hunden och jag försöker leka när jag tror att jag har goda förutsättningar för att hon ska tycke det är roligt. Följaktligen skulle jag inte heller här göra ett visst typ av lekbeteende som ett kriterium för att nå en annan förstärkare, även om jag naturligtvis ser till att hon får "vinna" leksaken när hon leker på ett sätt jag gillar osv.

Att få hunden att älska lek kan ju vara lättare sagt än gjort om man har en hund som har grundinställningen att det tråkigt. Då kan det ju vara en utmärkt idé att försöka höja värdet på leken med godis, men när man har ett litet frö av leklust tänker jag att det är klokt att försöka göra den värdefull i sig.
(Likadant tänker jag kring det sociala. Det är nog lättare att utveckla den biten för sig själv om man har en valp eller en något sånär kelintresserad hund. Har man en hund som är helt ointresserad av klappar och gos kan det väl vara utmärkt att först försöka värdehöja "sig själv" med godis eller annat. Eller vad vet jag, jag bara funderar en massa.)

Lusten att leka med saker är ju även förknippat med föremålsintresse, något som är av stor betydelse i exempelvis uppletande. Förut körde jag mycket med att låta min hund hitta och markera ett föremål i utbyte mot godis. När jag så träffade Per, som är fd tjänstehundsdressör, gjorde han mig uppmärksam på vikten av att hunden har ett "primärt" intresse för föremålen i sig självt. Det kan gå väldigt bra att lära hunden leta och markera föremål genom att belöna med godis hos föraren, men när det kärvar riktigt för hunden och den har sökt länge utan att hitta, då är det många gånger att föremålen i sig har ett värde för hunden som gör att den orkar fortsätta ännu lite till.